Kristina RHur har medierna skildrat krisen i Ukraina? Hur har Öst skildrat Väst och Väst skildrat Öst? Hårda tongångar från båda sidor, filtrerade rapporter, fejkade uppgifter, propaganda och nidbilder. Bilder och motbilder. Kristina Riegert, professor i Medie-och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet, skriver om informationskrig, krigsdramaturgi och episk fantasy.

Det informationskrig som förs mellan västerländska och ryska medier om Ukraina för tankarna till episka science fiction- eller fantasyäventyr om kampen mellan de goda och de onda, mellan frihet och diktatur. Filmer med utrymme för både samhällskritik och hjältedåd. I storsäljande filmserier som Stjärnornas krig, Harry Potter och de mäktiga Sagan om ringen- och Hobbit-trilogierna åskådliggörs ett långsamt växande, men alltmer överskuggande hot eller en mörk kraft som reser sig och lägger rike efter rike under sig. De goda är i underläge, de onda är alltid mäktigare. I de första två Hobbit-filmerna är den mörka kraften fortfarande dunkel och formlös – det som först var en nekromant visar sig senare vara ringens härskare Sauron. I Harry Potter har “Ni-vet-vem” återvänt, men i det längsta vägrar trollkarlsvärlden inse det. Likt Sauron försöker han dölja sin återkomst, och inte heller kan han ta fysisk form.

Parallellen till det växande mörka hotet som den ryska presidenten Vladimir Putin utgör gentemot sina grannländer och Väst är uppenbar. Vissa mediala opinionsbildare försöker också göra gällande att den tyska förbundskanslern Angela Merkel och USA:s president Barack Obama bortser från verkligheten, precis som Midgårds alver vägrade bemöta det mörka hotet och i stället stängde gränserna till sitt rike. Det västerländska medienarrativet har gått ut på att Ukrainas interimregering härstammat från den breda folkliga uppslutningen bakom hjältarna som i tre månader stålsatte sig mot dåvarande regeringen på Självständighetstorget – och därför har den utgjort ett bålverk mot Putin och hans allierade, mot mörkrets antidemokratiska krafter. Obekväma frågor kring vilka det var som satt i interimregeringen, och varför det fascistiska Svoboda-partiet fick ministerposter slätades över.

De ryska och västerländska medienarrativen om Ukraina går isär: den enes revolution är den andres kupp, den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Det är med andra ord likt många andra informationskrig de senaste decennierna. Ofta uppmärksammas förr eller senare informationskriget i medierna – oftast handlar sådana inslag om den andra sidans medienarrativ. Det hör till vanligheten att inte uppfatta de egna medierna eller regeringskällorna som propagandister förrän efteråt. I backspegeln har man inga problem med att avslöja eller uppdaga informationskrigföring från den egna sidan. Dokumentärer som Buying the War (Mark Ganguzza och Kathleen Hughes, 2007) och War Made Easy: How Presidents & Pundits Keep Spinning Us to Death (Loretta Alper och Jeremy Earp, 2007), eller Why We Fight (Eugene Jarecki, 2005) och Control Room (Jehane Noujaim, 2004) tar upp precis varje lögn och halvlögn som förmedlats via medier i amerikanska propagandakrig. Det finns otaliga exempel på hur de dominerande medierna gått på den egna regeringens krigspropaganda från första världskriget fram till våra dagar, och ändå verkar både publik och medier vara beredda att tro på sittande regeringars bedömning om varför det sker en upptrappning till våldsamma konflikter. De politiker som varnar för konsekvenserna eller som kritiserar krigsretoriken framställs ofta som ensamvargar, strutsar eller som opatriotiska.

Västerländska narrativ om det ryska informationskriget har gjort gällande att de ryska mediernas budskap har bestått av ett ständigt upprepande av anklagelsen att de som suttit vid makten i Kiev är fascister och kuppmakare och att ingen rysktalande ukrainare gått säker. Rysktalande ukrainare har sagts vara oroliga för sina rättigheter, våldsamma sammanstötningar och den kollapsande ekonomin har framhållits som orosmoment. Sådana inslag har oftast slutat med rapporter om att fria ryska medier stryps, och att ingen som har en avvikande mening vågar visa sig på gatorna i östra Ukraina.

Vad de västerländska medierna tycks missa är att Putins propagandamaskeri är mycket skickligare än så. Genom att utnyttja de rysktalandes rädslor inför framtiden, skapa ”fakta på marken” i form av kriminella gäng, och pressa Kiev ekonomiskt har man lätt kunnat slå hål i den västerländska positionen att inte ifrågasätta interimregeringen i Kiev. Den globala ryska tv-kanalen Russia Today har i sina inslag sedan länge utnyttjat västerlänningar som kritiserar de egna regeringarna, och har själva i nyhetsreportage fört fram samma kritik som gräsrotsrörelsen Occupy Wall Street. Om Väst framstår som The Hunger Games-riket Panem – en orättvis värld med en korrumperad, mediefixerad elit som utnyttjar sin befolkning – är det lätt att övertyga rysktalande ukrainare om det opålitliga i stödet från Väst. Ett annat vanligt inslag i ryska mediers framställning av Väst är dubbelmoralen och hyckleriet – något som lätt kan underminera tilltro till varaktigt stöd för Ukraina i skarpt läge. Det vore därför felaktigt att underskatta rysk informationskrigföring. Den har aldrig varit skickligare utförd än i dag.

Att propagera betyder helt enkelt systematiska försök att övertyga andra om riktigheten i en viss åsikt eller argument. Det som forskaren och författaren Susan Carruthers kallar “förberedande” krigspropaganda är alltjämt aktuellt, eftersom gränsen mellan krig och fred blir allt suddigare och varje krig föregås av ungefär samma narrativ. Dessa narrativ syftar till att förbereda marken för ett eventuellt krig, så att kriget när det väl är ett faktum framstår som naturligt och självklart. Om regeringar kan få med sig underhållningsindustrin och nyhetsmedierna kan vi tala om krigsdramaturgi.

Krigsdramaturgin tar sin utgångspunkt i grundläggande berättelser om kampen mellan de goda och de onda, om frihet kontra diktatur, om gemene man mot överheten. Den ”andra” framställs som den som initierar, är på väg att rusta upp eller startar krigshandlingar. Krig blir då oundvikligt om inte ”de” backar eller slutar göra vad de gör. En historieskrivning tas fram som bevis för det egna folkets status som offer. Medierna kan fokusera på historier om fiendens olika övergrepp – och dessa kan vara sanna, halvsanna eller påhittade. Poängen är att publiken förbereds tro det värsta om “den andre”. Demoniseringen av motståndarens ledare brukar gå ut på att denne är mentalsjuk, irrationell, etnocentrisk, kriminell, en våldtäktsman eller torterare, ett djur, någon som är stark och svårbesegrad. Kampen sägs ofta vara mot denna onda ledning och sällan mot den ”andras” befolkning. Till sist måste medierna få  kampen att handla om grundläggande värderingar som anses hotade. Kampen gäller “vårt” levnadssätt, “våra” värderingar.

På det här sättet blir krig lätt en del av populärkulturen, och då gärna i form av episka sagor där det inte finns någon plats för diplomati. Kampen måste i stället handla om liv och död, om hjältedåd, lidande, seger och förlust.

Kristina Riegert

Foto: Fredrik Mårtenson

Filmer som nämns i inlägget:
Stjärnornas krig, George Lucas, 1977 (IMDb)
Harry Potter och de vises sten, Chris Columbus, 2001
Sagan om ringen: Härskarringen, Peter Jackson, 2001 (IMDb)
Hobbit: En oväntad resa, Peter Jackson, 2012 (IMDb)
Buying the War, Mark Ganguzza och Kathleen Hughes, 2007 (IMDb)
War Made Easy: How Presidents & Pundits Keep Spinning Us to Death, Loretta Alper och Jeremy Earp, 2007 (IMDb)
Why We Fight, Eugene Jarecki, 2005 (IMDb)
Control Room, Jehane Noujaim, 2004 (IMDb)
The Hunger Games, Gary Ross, 2012 (IMDb)

Trailrar:

Stjärnornas krig

Harry Potter och de vises sten

Sagan om ringen: Härskarringen

Hobbit: En oväntad resa

War Made Easy: How Presidents & Pundits Keep Spinning Us to Death

Why We Fight

Control Room

The Hunger Games

Kristina Riegert på Twitter:
@krieg10

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







+ 3 = 4