Lena BerggrenNationalismen frodas i Europa. Här skriver Lena Berggren, historiker och fascismforskare, om hur nationalistiska positioner i Nazityskland skildras i två moderna filmer om mannen som försökte döda Hitler – och om vad de båda filmerna säger om nationella självbilder i dag. 

Historisk spelfilm säger nästan alltid mer om sin egen tid än om den tid som skildras. Man använder den ofta som ett verktyg för att göra upp med nationella trauman – och lyfter i processen fram i samtiden önskvärda värderingar. Filmen blir en spegling av en nationell självbild, projicerad på historiska händelser. Att jämföra filmer som skildrar samma förlopp men är gjorda i olika länder kan därför vara intressant, speciellt om de skildrar kontroversiella historiska gestalter.

Den tyska historien 1933-1945 rymmer mycket få hjältar, men det finns en. Claus von Stauffenberg. Det var Stauffenberg som den 20 juli 1944 placerade en bomb i Varglyan, Hitlers högkvarter på östfronten. Bomben blåste ut det konferensrum där Hitler och ett antal höga officerare befann sig. Fyra personer dog, men Hitler överlevde med lättare skador. Stauffenberg själv lämnade konferensrummet innan bomben exploderade och återvände till Berlin, övertygad om att Hitler dödats. Där skulle han sjösätta den så kallade valkyriaoperationen, ett kuppförsök som dock misslyckades eftersom Hitler överlevde. De huvudansvariga, däribland Stauffenberg själv, avrättades redan samma natt och i efterdyningarna av den misslyckade kuppen arresterades över 7 000 personer.

Attentatet mot Hitler har skildrats på vita duken flera gånger sedan 1950-talet, bland annat i den tysk-österrikiska TV-filmen Attentatet mot Hitler (Jo Baier, 2004) med Sebastian Koch  från De andras liv, och i den amerikanska Valkyria (Bryan Singer, 2008) med Tom Cruise i rollen som Stauffenberg.

Attentatet mot Hitler kom samma år som Undergången (Oliver Hirschbiegel, 2004), filmen om Hitlers sista dagar i bunkern. Den senare kritiserades för att vara apologetisk och ge Hitler alltför mänskliga drag, men själv tycker jag att bilden av Hitler i filmen blir än mer otäck just för att han porträtteras på ett mer nyanserat sätt än tidigare. Samma nyanserade förhållningssätt finns i Attentatet mot Hitler, och båda filmerna kan sägas ingå i en mer nyanserad och prövande (men långt ifrån okontroversiell) tysk hållning som vuxit fram under 2000-talet, och som också märktes i den tyska TV-serien Krigets unga hjärtan (2013) som gick på SVT i somras.

I Attentatet mot Hitler är Stauffenberg en komplex person, från början både antisemit, förespråkare för den tyska Lebensraum-politiken i öster och ivrig beundrare av Hitler. Han slits sedan mellan sin officersed till Hitler och kärleken till det fosterland som Hitler och nazistregimen efter Stalingrad är på väg att störta i fördärvet. Till slut väljer Stauffenberg att offra sig för fosterlandets ära.

Stauffenberg i Tom Cruises tappning är i stället den amerikanske hjälten personifierad, den som gör det smutsiga jobb någon måste ta på sig för att rädda världen undan ”ondskan”. I filmens inledningsscener tar han avstånd från raspolitik och antisemitism, och man får intryck av att Stauffenberg minsann var både en god demokrat och antinazist. Som åskådare svävar du i ovisshet om hur Stauffenberg och hans medkonspiratörer tänkte sig ett framtida Tyskland, sannolikt för att deras framtidsvision knappast var speciellt demokratisk.

Dessa två filmer skildrar alltså explicit två delvis motsatta nationalistiska positioner i Nazityskland. Den aggressiva och rasideologiska nazistiska ultranationalismen står mot en mer modest traditionalistisk – men icke desto mindre elitistisk och antidemokratisk – nationalism. Mer implicit säger de olika porträtteringarna av Stauffenberg också något om modern nationalism i Tyskland och USA. I Sebastian Kochs Stauffenberg möter vi en tysk nationell självbild präglad av självrannsakan och komplexitet, i Tom Cruises Stauffenberg möter vi en moralisk världsförbättrare som stämmer väl överens med den amerikanska självbilden under 2000-talet.

Vilken film är då bäst? Det beror naturligtvis på vad man är ute efter. Som samtidsdokument är båda filmerna lysande. Och, tankeväckande. Vill man veta hur det faktiskt gick till är Valkyria tydligare och berättar i större detalj – men det gör den också ganska tråkig. Attentatet mot Hitler ger mer att tänka på och ställer frågor som skaver. Och skav är bra när det gäller historia.

Lena Berggren

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Attentatet mot Hitler, Jo Baier, 2004 (IMDb)
Valkyria
, Bryan Singer, 2008 (IMDb)
Undergången, Oliver Hirschbiegel, 2004 (IMDb)
Krigets unga hjärtan (TV), 2013 (IMDb)

Trailers:

Valkyria

Undergången

Krigets unga hjärtan

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







3 + 2 =