Lisa Ehlin

Vi bad Lisa Ehlin, doktorand i modevetenskap vid Stockholms universitet, att skriva om film på temat “mode”. Resultatet blev en text om konsten att levandegöra kläder, och om plagg som historieberättare.

Mode och film är båda stora källor när det kommer till skapandet av myter och kulter. Inte sällan är film lika stilbildande inom mode, som mode är inom film. Ta David Bowie i Mannen utan ansikte (Nicolas Roeg, 1976). Ewan McGregor i Trainspotting (Danny Boyle, 1976). Det myshårda i Stranger Than Paradise (Jim Jarmusch, 1984). Steve McQueen i Bullitt (Peter Yates, 1968). Maggie Cheungs klänningar i In the Mood for Love (Wong Kar Wai, 2000). Medan vi faller (Matthieu Kassovitz, 1995). Och så vidare. Att mode samarbetar med filmindustrin i sådana här sammanhang är ju inte heller någon nyhet. Många filmer, karaktärer eller skådespelare är intimt förknippade med varumärken eller designers. Som Jean-Paul Gaultiers episka kostymer i Det femte elementet (Luc Besson, 1997). Givenchy och Audrey Hepburn.

I den nu smått modekanoniska boken Adorned in dreams, skriver Elizabeth Wilson att kläder utställda på ett museum, utan kropp, är döda ting, spöklika i det dunkla ljuset. Som ett eko av de människoliv som en gång levdes i dem står de kvar tomma, långt efter deras bortgång. Wilson kallar den museiupplevelsen nästan hotfull.

Kläder måste i stället förstås med människorna som bär dem. På detta sätt är ”kostymen” i kostymdramat av yttersta vikt. Hur förmedlar man på bild hur det kändes att bära korsett, av att vara så hårt snörd att man svimmade av syrebrist och hostade blod av trycket mot bröstet? Hur får vi en fysisk känsla av en tidsepok, av kroppar i kläder, kroppar som svettas i dem, springer i dem, och sliter ut dem?

Här överlappar film och mode, att börja från kroppen och plagget för att berätta en historia kan vara nog så meningsbärande. Och ingen, enligt mig, förstod konsten att levandegöra kläder som Alexander McQueen, kanske för att han tänkte sina kläder och omtalade visningar just så cineastiskt. Se exempelvis hans hyllning till Hitchcock i visningen The Man Who Knew Too Much från 2005. Eller den vackra återgivningen av Sydney Pollacks När man skjuter hästar så… (1969) från 2004. De visningarna blir begripliga berättelser även om man inte känner till inspirationskällorna – och är dessutom en effektfull lek med performance, film, mode och dans.

Men ingenstans för han samman levandegjord historia –  i både bemärkelsen “narrativ” och “förflutet” – genom kläder som i kollektionen The Widows of Culloden från 2006. Bakgrunden till kollektionen är det blodiga slaget vid skotska Culloden 1745, och genom McQueens signum, tartan och sammanblandningen av det gotiska och romantiska, berättar visningen om, och hyllar, de överlevande änkorna. Likt överjordiskt vackra vålnader återvänder de, och visar hur historien aldrig är förfluten, utan alltid närvarande. Men McQueens känsla för tonsättning och fascination för det mörka vi så gärna vill förtränga, blir visningen just en filmisk upplevelse. Det är djupt personligt, McQueens skotska arv var ett ofta återkommande element. Det var en nationalistisk uppgörelse, sprickan mellan England och Skottland var närvarande. Men visningen frammanade också en universalistisk känsla av att konfronteras med det ständiga gränslandet mellan liv och död, då och nu, verklighet och dröm.

The Widows of Culloden avslutades med ett hologram av Kate Moss. I ett sublimt ögonblick visade sig Moss, en av våra mest ikoniska personligheter, just som en vålnad. Hon var där, men ändå inte. En fantasi och en uppenbarelse. Hon, och visningen, illustrerade McQueens ofta tragiska, eller i det här fallet, nästan våldsamma spektakel. Ett uppslagsverk av popkulturella och historiska referenser.

McQueen förstod på detta sätt att driva berättelsen, myt eller verklighet, ur sina kläder, som en exorcism. Att sätta tillbaka kroppen i de spöklika kostymerna på museet. På det sättet skulle hans visningar och kollektioner kunna vara ett svar, eller kanske en fortsättning, på det som Peter Greenaway ofta eftersöker: att frigöra filmen från sitt begränsande och tvingande narrativ och utforska det visuella och det sinnliga, det totala konstverket.

Lisa Ehlin

Foto: Bart van der Gaag

Filmer som nämns i inlägget:
Mannen utan ansikte/The Man Who Fell to Earth, Nicolas Roeg, 1976 (IMDb)
Trainspotting, Danny Boyle, 1976 (IMDb)
Stranger Than Paradise, Jim Jarmusch, 1984 (IMDb)
Bullitt, Peter Yates, 1968 (IMDb)
In the Mood for Love, Wong Kar Wai, 2000 (IMDb)
Medan vi faller/La Haine, Matthieu Kassovitz, 1995 (IMDb)
Det femte elementet, Luc Besson, 1997 (IMDb)
När man skjuter hästar så…/They Shoot Horses, Don’t They?, Sydney Pollack, 1969 (IMDb)

Trailers

Mannen utan ansikte 

Trainspotting

Stranger Than Paradise

Bullitt

In the Mood for Love

Medan vi faller (Fransk trailer)

Det femte elementet

När man skjuter hästar så…

Mer av Lisa Ehlin:
http://rodeo.net/lisajon

Lisa Ehlin på Twitter:
 @lisaehlin

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 + = 11