Lisbeth Pipping

I dag har Anna Odells Återträffen premiär. Men anledning av filmens mobbningstema har vi bett ett par skribenter att skriva om just mobbning på film. En av dem är Lisbeth Pipping, författare, föreläsare, forskare och debattör.

Ibland får jag höra att mina historier om mobbning är allt för svarta. Att den som lyssnar nästan inte orkar, det smärtar för mycket. Då brukar jag säga ”Tänk att det smärtar så för dig som åhörare. Hur tror du då att den som drabbats mår? Den som lever mitt i den mobbning du nästan inte orkar höra om?” Vet ni, vi måste orka lyssna och våga agera, så att den som lever mitt i mobbningens helvete ska orka vidare.

Film är ett förträffligt sätt att lyfta svåra och smärtsamma berättelser, och Cyberbully (Charles Binamé, 2011) är en av de allra bästa filmer jag sett om mobbning. Till skillnad från många andra filmer som tar upp ämnet handlar den om en helt “vanlig” tjej. Snygg och omtyckt, med många kompisar. Men på några få dagar går hon från att var en i gänget till att bli den utsatta, mycket svårt mobbade. När drevet går är det ingen som vågar vara med henne, alla hennes vänner vänder henne ryggen. Cyberbully visar på vilka förödande konsekvenser saker som läggs ut på nätet kan få, när det som läggs ut börjar leva sitt eget liv.

I allt för många filmer är det den ”fula”, annorlunda tjejen eller killen som blir utsatt för mobbning. Den som är utan vänner, som inte riktigt passar in. Eller den som lite “får skylla sig själv”. Så är det inte. Även om filmskapare ofta väljer att beskriva mobbning så, är det är viktigt att veta att det sällan handlar om den mobbades sätt att vara. Det finns en fara i att låta oss tittare tro att det är den mobbades fel – det kan skapa en känsla av hopplöshet.

Jag har svårt att ta till mig filmer som förenklar. Få filmer vågar närma sig den faktiska orsaken till mobbning, men i Cyberbully har filmskaparen lyckats väl. Filmen visar klart och tydligt det som jag möter varje vecka i mitt arbete som föreläsare: vem som helst kan bli utsatt. Det handlar om vuxnas oförmåga, gruppens tysthet och att barn och unga ofta är så rädda att själva bli utstötta. En pojke skrev “Det är den stora grå massan som står och tittar på som bär det största ansvaret. Om någon vågar säga ifrån har hela idén med mobbning mist sin kraft.”

För att vi ska kunna stoppa mobbning måste vi agera. En 12-årig flicka jag mött sammanfattade det så bra. “De vuxna ser, men blundar ändå. Därför föds och lever mobbningen mitt ibland oss varje dag, varje minut på alla våra skolor. Vi är mobbningsblinda.”

Våga se!

Lisbeth Pipping

Foto: Henrik Nylund

Filmer som nämns i detta inlägg:
Cyberbully, Charles Binamé, 2011 (IMDb)

Trailer
Cyberbully

Mer av Lisbeth Pipping:
www.pipping.se/

Lisbeth Pipping på Twitter:
 @Pipping1962

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 6 = 1