Maria Allström

Den 17 mars firas Irlands nationaldag, St Patrick’s Day, runtom i världen. I dag skriver Maria Allström, som ger kurser om irländsk historia, samhällsutveckling och litteratur vid Uppsala universitet, om filmer som skildrar några av de mörkare och blodigare delarna av landets historia.

Att som ogift tonårsflicka bli gravid var en oförlåtlig synd på 1950-talets Irland. När detta hände den unga Philomena Lee 1952, skickades hon till en av den katolska kyrkans många institutioner för ”fallna kvinnor”, ett kloster i grevskapet Tipperary. Där föddes hennes barn. De första tre åren i sonens liv tillbringade han och modern sedan tillsammans i klostret i Roscrea, där hon tillsammans med andra unga kvinnor arbetade gratis under fängelseliknande förhållanden, underkastade nunnornas stränga regler. Efter starka påtryckningar tvingades Philomena underteckna ett dokument som tillät klostret att adoptera bort barnet och även hindrade henne från att i framtiden söka upp sonen. En dag hämtades den treårige pojken av sina amerikanska adoptivföräldrar och försvann till USA, utan att hans förtvivlade unga mamma ens fick tillfälle att säga adjö.

Den mäktiga katolska kyrkans syn på dessa unga kvinnor var att de var moraliskt förtappade syndare och utgjorde en fara för samhället. Många irländska familjer överlät sina döttrar i nunnornas händer, hellre än att leva med skammen att låta dem bo kvar hemma. Tusentals unga kvinnor fick uppleva öden liknande Philomenas, gömda och glömda av sina familjer, inlåsta och brutalt utnyttjade för tvångsarbete i klostren. Ofta i tvättingrättningar som kallades “Magdalen laundries”.

Philomena Lee kunde aldrig glömma sin förlorade son. Senare i livet började hon söka efter honom och återvände flera gånger till klostret i Roscrea för att be om hjälp, men alltid förgäves. På andra sidan Atlanten växte hennes son upp, blev med tiden en framgångsrik jurist och gjorde karriär inom politiken, men han bar ständigt med sig sina tidiga barndomsminnen från Irland och en stark önskan om att en gång finna sin biologiska mor.

Den här berättelsen ur verkligheten blev så småningom en bok; The Lost Child of Philomena Lee, (2009) skriven av journalisten Martin Sixsmith, och på boken bygger i sin tur filmen Philomena (Stephen Frears, 2013). Boken och filmen visar med all önskvärd tydlighet vilka grymma konsekvenser dubbelmoral och påtvingade familjehemligheter fått för mor och son på var sin sida om Atlanten.

En ännu mer ingående inblick i det hårda livet i ett “Magdalen laundry” får man genom filmen Magdalenasystrarna (Peter Mullan, 2002). Bakgrunden till filmen är att den skotske skådespelaren och regissören Peter Mullan blev mycket berörd och bestört när han såg Channel Four-dokumentären Sex in a Cold Climate (Steve Humphries 1998), där fyra äldre irländska kvinnor berättade om sina liv och upplevelser i “Magdalen asylums”. Inspirerad av dokumentärfilmen skrev Mullan manuset och regisserade Magdalenasystrarna där handlingen kretsar kring några unga flickor som spärrats in i ett kloster. Flera av dem har fött utomäktenskapliga barn, någon har blivit våldtagen av sin egen kusin, en annan har sänts till klostret endast av anledningen att hon visat tendenser till att vara intresserad av pojkar. Samtliga har blivit förskjutna av sina familjer. De är totalt isolerade från yttervärlden och bokstavligt talat i nunnornas våld. Livet går ut på hårt arbete och böner om syndernas förlåtelse.

Filmen innehåller många starka scener och Peter Mullan väjer varken för att skildra grymma och giriga nunnor eller en präst som utsätter en av flickorna för sexuella övergrepp. Det sista som står i filmens eftertexter är att man beräknar att ungefär 30 000 kvinnor hållits inspärrade i “Magdalen asylums” på Irland, och att det sista stängdes så sent som 1996.

När Magdalenssystrarna visades på filmfestivalen i Venedig 2002 skickade Vatikanen dit sina präster för att protestera mot den negativa bilden av den katolska kyrkan. Filmen fick dock ett mycket positivt mottagande och vann till och med festivalens finaste pris, Guldlejonet. Hemma på Irland har filmen inte beskyllts för att ge någon osann bild. Tvärtom, där vet alltför många att verkligheten ofta var ännu grymmare.

Tillbakablickar i historien hjälper oss att förstå nutiden bättre. Det är en sanning som gäller Irland i mycket hög grad. Landets utveckling under de senaste decennierna har präglats starkt av den katolska kyrkans fall från total makt över människors liv till mål för irländarnas vrede, löje och skam efter pedofilskandaler inom kyrkan och andra misskrediterande avslöjanden – vilka fått en betydande misstro och sekularisering som följd. Dessutom har den fenomenala och världsunika ekonomiska uppgången på Irland i början av 2000-talet, ’the Celtic Tiger’, förbytts i en djup kris präglad av stor misstro mot politiker och bankirer, hög arbetslöshet och en ny generation av unga irländska emigranter som söker sin framtid någon annanstans än i hemlandet. I vissa avseenden påminner nutiden om det gamla fattig-Irland, som det gjorts otaliga teaterpjäser och filmer om.

En utmärkt historielektion är filmen Frihetens pris (Ken Loach, 2006) som skildrar frihetskriget och det påföljande inbördeskriget under de dramatiska åren 1919-1923. Det blodiga kriget ledde fram till Irlands självständighet, med undantag för Nordirland.

Maria Allström

Foto: Bo Brännlund

Filmer som nämns i inlägget:
Philomena, Stephen Frears, 2013 (IMDb)
Magdalenasystrarna, Peter Mullan, 2002 (IMDb)  
Sex in a Cold Climate
(TV), Channel Four/Steve Humphries, 1998 (IMDb)
Frihetens pris, Ken Loach, 2006 IMDb)

Trailrar:

Philomena

Magdalenasystrarna

Frihetens pris

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







1 × 2 =