Maria Lundgren_Foto_Bodil Johansson

Nytt år! Nystart! Frilansskribenten Maria Lundgren skriver om längtan efter att bli en lite bättre, eller kanske till och med helt annan, person – och om två filmfigurer som försöker just det.

Det är väl siffermagi det handlar om. Nytt år. Nu ska allt bli annorlunda. Börja träna! Sluta äta skräpmat! Umgås mer med nära och kära!

Genast börjar problemen hopa sig. Det är så trångt på gymmet i januari av någon anledning, och mörkt på vägen dit. Målet ”börja träna” är så luddigt att du inte ens vet vad du ska mäta med aktivitetsarmbandet du fick i julklapp. Sen rinner det ut i sanden och allt är som vanligt igen. Du står ju ändå inte till svars inför någon annan än dig själv.

Vi som varit med ett tag kommer inte att gå på samma nit i år igen. Men visst är den begriplig, längtan efter att bli en lite bättre, eller kanske till och med helt annan, person än den vanliga uttjatade hösäck man dragit runt på under året. Lösningen är beprövad: hitta en ställföreträdande självförbättrare på film, som får göra både arbetet och misstagen i ditt ställe.

Jag tänker till exempel på Dave Lizewski, där han står framför spegeln i sitt tonårsrum i New York. Hans gängliga kropp är täckt av en korvig grön och gul våtdräkt i tjock neopren. Bara ögon och mun syns. Plötsligt knyter han nävarna i dräktens otympliga långa handskar och börjar skuggboxas, sparka och slå mot en osynlig motståndare. Sedan lutar han sig fram mot sin spegelbild och utbrister: “You are fucking awesome!”.

Dave Lizewski har förvandlats, från tönt till superhjälten Kick-Ass! (Kick-Ass, Matthew Vaughn, 2010) Nu ska han lämna sin tråkiga vardag bakom sig för att bli någon, och faktiskt göra en insats för världen. Dave är säker på att alla någon gång har fantiserat om hur det skulle vara att själv bli superhjälte, och han är förbryllad över att ingen annan än han verkar ha satt sig för att förverkliga idén.

Att vara nybörjarsuperhjälte är verkligen ingen ofarlig syssla. Kick-Ass gör flera stapplande och farliga försök att agera hjälpare innan han lyckas. Men han ger inte upp, han vet att serierna och filmerna har fel. Man behöver ingen superkraft, inget trauma eller någon kraftring för att göra sig själv till superhjälte. Det räcker med rätt kombination av optimism och naivitet, fastslår han. Det visar sig stämma. Kick-Ass växer in i sin kostym, får hjälp av mer erfarna superhjältar och blir känd på internet!

Någon som verkligen skulle behöva Kick-Ass visdomsord är Muriel Heslop, i Muriels bröllop (P.J. Hogan, 1994). Allt hon vill är att bli någon annan. Muriel borde redan ha flyttat hemifrån, men hon är arbetslös och hopplös och fast i sin australiensiska småstad och sitt dåliga självförtroende. Hennes liv är inte bara ointressant och händelsefattigt som Dave Lizewskis – det är rent för jävligt. Alla i hennes omgivning tycker att hon är misslyckad och att hon skämmer ut både sig själv och dem genom sin blotta uppenbarelse.

Muriel är helt säker på att lösningen på hennes problem är just en kraftring. Om hon bara kunde bli gift så skulle hon äntligen bli någon. Väggarna i hennes flickrum är tapetserade med bilder på brudar med breda leenden och stora vita klänningar. Den sång som ger henne styrka är ABBA:s Dancing Queen.

Muriel är inte uppväxt med superhjälteserier, men att hennes drömmar kommer från fiktionen är tydligt, för i vardagen har hon inga förebilder eller goda exempel. Hennes mamma är en hunsad, bruten kvinna som passar upp på resten av familjen och blir bedragen av Muriels pappa, som inte missar ett tillfälle att påpeka hur värdelösa han tycker att de övriga familjemedlemmarna är. Bland Muriels jämnåriga är det inte bättre. Hennes gamla klasskamrat blir bedragen på sitt eget bröllop.

Kraftringen lyser fortfarande med sin frånvaro, men en dag står Muriel ändå där, och tar precis som Dave Lizewski sina första stapplande superhjältesteg i en dräkt som korvar sig kring kroppen. Tillsammans med en nyfunnen väninna mimar hon till Waterloo på en talangtävling. I början av numret är hon precis så obekväm som jag lätt kan föreställa mig att jag själv skulle vara, klädd i blond Agnetha-peruk och blank vit, åtsmitande syntetdräkt. Men allteftersom tar Muriel ut dansrörelserna, ler stort och njuter av publikens applåder.

Det är upptakten till hennes nya liv. Hon flyttar till Sydney och byter namn till Mariel. Mariel är till skillnad från Muriel någon. Mariel har en påhittad exfästman och en verklig kille som bjuder ut henne. Till slut får hon också en kraftring som bevis på sin nya status, när hon skrider in i kyrkan i drottninglik brudklänning till tonerna av I Do, I Do, I Do, I Do, I Do och de gamla småstadsvännernas beundrande blickar.

Ganska snabbt upptäcker Dave Lizewski och Muriel Heslop på var sitt håll i tid och rum att deras nya liv inte håller i längden. De avbryter sina storslagna självförbättringsprojekt. Dave inser att han inte är superhjälte nog att handskas med de högst verkliga superskurkar som befolkar staden. Och anledningen till att Muriel flyttade till Sydney var trots allt att hon flydde hemifrån efter att ha förskingrat sin pappas pengar.

”Det är dags att slänga den här löjliga dräkten”, konstaterar Dave.

”Att låtsas vara Mariel hjälpte inte”, suckar Muriel. ”Jag är fortfarande samma person”.

Fallet avslutat. Vem tror man att man är med sina vaga drömmar om att man nästa år ska bli någon med ett bättre och mer givande liv? Det är lika bra att gå hem från gymmet eller kvällskursen med en gång, slänga superhjältekläder och självhjälpsböcker och acceptera att man är som man är.

Men det vore förstås inget bra slut på en film, och ingen bra lösning för någon som inte är nöjd med att gå runt som en hösäck i det verkliga livet.

För så här är det ju: Tack vare sina vedermödor som Kick-Ass mognar Dave tillräckligt för att faktiskt uppskatta sitt helt vanliga tonårsliv. Och när Muriel fått smaka på livet bortom den instängda uppväxtstaden inser hon att hon inte är dömd att stanna kvar där. De är inte alls samma personer som de var innan, och det vet de säkert om själva.

Att låta ställföreträdande, fiktiva självförbättrare göra arbetet och misstagen i ens ställe kanske inte räcker så långt ändå om man vill försöka omvärdera sig själv och sitt liv. När jag tänker efter är kanske ett par månaders kämpande med ett aldrig så luddigt nyårslöftesprojekt en bra början, trots allt?

Maria Lundgren

Foto: Bodil Johansson

Filmer som nämns i inlägget:
Kick-Ass, Matthew Vaughn, 2010 (IMDb)
Muriels bröllop, P.J. Hogan, 1994 (IMDb)

Trailrar:

Kick-Ass

Muriels bröllop

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 × 3 =