Ramnehill Maria

Hur skildras transpersoner på film? Maria Ramnehill, frilansskribent med fokus på transfrågor, skriver om Nånting måste gå sönder – och om hur Disneys Mulan och barnteveserien Dårfinkar och Dönickar slår kritikerhyllade Transamerica när det gäller att skildra delar av transerfarenheten.

När Jared Leto fick sin Oscar för rollen som transkvinna i Dallas Buyers Club (Jean-Marc Vallée, 2013) var tröttman stor i transcommunityn. Ännu en man som tjänar pengar, prestige och priser på att spela en kvinna med transbakgrund. Ännu en regissör som tror att transkvinnor är män.

Innan Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder (2014) hade jag aldrig sett en bra gestaltning av transpersoners erfarenheter i en långfilm. Jag hade inte ens förstått vad det var jag saknade. Nånting måste gå sönder gjordes med det uttalade syftet att inte förklara något för cispersoner*. Att skildra en transperson ur hennes perspektiv. Filmen följer hur Ellie föds ur Sebastian, medan hon försöker bygga en relation med Andreas. I en av de för mig viktigaste scenerna försöker Andreas dumpa Ellie, och säger att han inte är bög. Ellie gör en paus och säger – som om det var första gången hon insåg det själv – ”Jag är inte heller bög”.

Regissören Ester Martin Bergsmark skrev nyligen i Aftonbladet om hur castingbyrån bara föreslog manliga skådespelare och att filmbolaget ville ändra fokus från Ellie till Andreas. ”Jag kom till en punkt då det blev självklart att en transperson måste få huvudrollen, när jag mötte all transfobi och okunskap i den svenska filmvärlden.”

Medan transmän och intergenderpersoner nästan aldrig skildras alls, förekommer transkvinnor ofta som skämt att skratta åt, som sexuell predator, mentalsjuk skurk eller som ett stackars offer. De typerna kan också kombineras på olika sätt i en och samma skildring. Den vanligaste transrollen i amerikansk TV under 00-talet var prostituerad eller brottsoffer, enligt en undersökning av GLAAD. Det speglar delvis en verklighet där diskriminering, psykisk ohälsa och hatbrott är utbrett. Den tredje vanligaste rollen var någon sorts skurk. Det speglar en helt annan verklighet, nämligen cispersoners fördomar. För bakom alla de stereotypa bilderna av transkvinnor på film ligger en bristande förståelse och ett bristande intresse för transpersoners perspektiv. Det finns så få exempel på bra skildringar av transpersoner på film för att så få transpersoner har fått berätta sin historia på film.

Mulan (Tony Bancroft och Barry Cook, 1998) och Dårfinkar och Dönickar (Rumle Hammerich, 1988) är mycket bättre skildringar av delar av transerfarenheten än någon film jag sett som sägs handla om en transkvinna. Båda handlar om flickor som tillfälligt tar på sig en manlig identitet eller mask: i Mulans fall för att kunna ta sin sjuka pappas plats i armén, och i Dårfinkar och Dönickar klipper Simone håret i protest och felkönas därför som pojke i sin nya skola. Det är erfarenheten av att veta att man är kvinna men läsas som man. Att då umgås med män, med all misogyni man får höra, hur falsk man känner sig och rädslan för att bli påkommen, allt det där skildras så bra i de här två exemplen – såklart med den stora skillnaden att när Mulan och Simone avslöjas accepteras de genast som de flickor de är, till skillnad från verklighetens transkvinnor.

Grunden i filmens syn på transkvinnor är att de är någon form av bedragare. Vi tar hormoner och tar på oss kjol, läppstift och bröstproteser för att lura till oss något. Transamerica (Duncan Tucker, 2005), som flera har föreslagit mig som en positiv skildring – bland annat för att huvudrollen spelas av en kvinna – börjar med de stereotypa klippen av transkvinnan som klär sig, sminkar sig, kollar brösten, gör röstövningar och stoppar undan sin penis. En scen som ska berätta att hon är transkvinna, men som också berättar att hon är tillgjord. Och det är exakt så hon spelas av Felicity Huffman, tillgjort. Som om att vara trans är en maskerad, när det i verkligheten är precis tvärtom.

Cispersoner är dåliga på att gestalta transpersoner för att de ser på transpersoner utifrån. I ett samhälle där transpersoners känslor, tankar, erfarenheter och åsikter om sig själva alltid är underordnade verkar man inte kunna lyssna och förstå transpersoners perspektiv. Det är just för att man ser transpersoner utifrån som transkvinnor nästan alltid spelas av män, och det är för att transitionen med hormonbehandling och röstträning i en cispersons ögon ser ut som maskering som det är just den perioden av en transkvinnas liv vi brukar få se. I verkligheten är processen den helt omvända. Att komma ut är att ta av sig masken. Att korrigera kroppen är att sluta förställa sig. Det handlar om att sluta ljuga och börja vara ärlig.

Där Transamerica försöker förklara trans för den förmodat ciskönade tittaren, vill Nånting måste gå sönder inte förklara trans för någon, utan bara berätta Ellies historia på Ellies villkor. Där Transamerica skildrar huvudrollens kvinnlighet som något falskt, är det i Nånting måste gå sönder tvärtom Sebastian som är en mask som Ellie måste bli av med: “Det är som om jag förgör mig själv, för att bli henne. Min drömsyster: Ellie. Som om hon ska uppstå ur det här, resa sig långt högre än mig. Hon finns, jag är säker på det. Hennes namn ska fylla mina ben, varje steg jag tar måste vara hennes.”

* Cisperson: någon som inte är trans. Någon vars tilldelade kön, könsidentitet och könsuttryck verkar entydigt.

Maria Ramnehill

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Dallas Buyers Club, Jean-Marc Vallée, 2013 (IMDb)
Nånting måste gå sönder, Ester Martin Bergsmark, 2014 (Svensk Filmdatabas)
Mulan, Tony Bancroft och Barry Cook, 1998 (IMDb)
Dårfinkar och Dönickar (TV), Rumle Hammerich, 1988 (Svensk Filmdatabas)
Transamerica, Duncan Tucker, 2005 (IMDb)

Trailrar:

Dallas Buyers Club

Nånting måste gå sönder

Mulan

Transamerica

Maria Ramnehill på Twitter:
@Transfeminazgul

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







4 + 1 =