Marie Demker_large

Valår! Marie Demker, professor i statsvetenskap, skriver om politik, västernfilmer och ensamma hjältar.

När jag var i femårsåldern återvände min farbror från en längre USA-vistelse, med en tjusig amerikanare åt sig själv och en cowboyhatt i strå och en blank leksaksrevolver med hölster åt mig. På den vägen är det, och min politiska skolning präglades redan tidigt av västernfilm. Filmer som Diligensen (John Ford, 1939) och Sista tåget från Gun Hill (John Sturges, 1959) förmedlade – via den svartvita TV som familjen inköpte 1964 – väsentliga värderingshorisonter.

Tanken på ett politiskt motstånd grundat på moraliska principer var lätt för mig att ta till sig. Outsidern som blev en hjälte, revolvermannen som till slut antingen fick sitt straff eller blev ett redskap för det goda – det blev en självklar referensram. Distans och utanförskap å ena sidan, motstånd och moral å den andra.

En film som till hela sin karaktär speglar den politiska dramaturgin är Mr Smith i Washington (Frank Capra, 1939), som gjorde ett utomordentligt starkt intryck när jag först såg den. Att James Stewart spelar huvudrollen och Harry Carey spelar en avgörande roll kan ses som en liten blinkning från regissören – båda var frekvent förekommande i just västernfilmer.

Den naive Jefferson Smith skickas som ny senator till Washington, och använder där sina demokratiska rättigheter på ett sätt som avslöjar den korrupta maskin av affärsintressen och kriminalitet som styr i hans hemstat. Den mest kända scenen i filmen är när Smith filibustertalar i senaten, och ömsom argumenterar och läser upp den amerikanska konstitutionen, ömsom predikar Kärlekens lov från Korintierbrevet i Nya Testamentet.

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa. Stewarts karaktär slåss för att ett markområde ska användas för ett ungdomsläger där pojkar med olika bakgrund och uppväxt ska lära sig överbrygga motsättningar och respektera varandra. Lägret framstår som den ideala motbilden till den senat där Stewart tycks ha alla emot sig, och då särskilt en senatskollega som går korrupta intressen till mötes.

I filmen pågår samma våldsamma kamp mellan gott och ont som i västernfilmerna, men här utkämpas den med ord, argument – och uthållighet. Jeff Smith svimmar till slut av utmattning, men i just det ögonblicket triumferar han över sin senatskollega som plötsligt erkänner sig skyldig till utpressning, våld och bedrägeri.

Det enda som enligt Smith är värt något är att ”fight for the lost causes”. Vanligtvis tillhör kanske ett sådant uttalande en rättshaverists vokabulär, och Smith är nära att ses som en sådan – men det är med sin uthållighet i den förlorade kampen som han trots allt får ett moraliskt övertag. Genom att hänvisa till den amerikanska konstitutionen, till bibeln och till yttrandefrihet och fri press – amerikanska grundvärderingar – lyckas han göra rimligt att hans sak är den moraliskt rätta, om än inte den maktpolitiskt rimliga. Motståndet som politisk praktik illustreras tydligt i filmen, och den korrupta makten viker sig till slut för Smiths demokratiska vapen.

I Mr Smith i Washington kommer någon utifrån in i en sfär där de moraliska normerna har förskjutits bort från det principiellt rätta – och lyckas få en ändring till stånd. En av de personer som i filmen är avgörande för utgången är senatens talman (Harry Carey), som i avslutningsscenen ler belåtet åt hur demokratin faktiskt har lyckats rädda sig själv.

Marie Demker

Foto: Johan Wingborg

Filmer som nämns i inlägget:
Diligensen, John Ford, 1939 (IMDb)
Sista tåget från Gun Hill, John Sturges, 1959 (IMDb)
Mr Smith i Washington
, Frank Capra, 1939 (IMDb)

Trailrar:

Diligensen

Sista tåget från Gun Hill

Mr Smith i Washington

Mer av Marie Demker:
vanstrastranden.wordpress.com

Marie Demker på Twitter:
@Vanstrastranden

Läs våra andra texter om valår:
Kodjo Akolor  

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 7 = 2