Mattias Svensson_large

Vi bad Mattias Svensson, författare och redaktör för samhällsmagasinet Neo, att skriva om film på temat “medelklass”. Han valde Döda poeters sällskap, som illustrerar den essentiella medelklasskonflikten: slitningen mellan strävsamhet och det känslomässigt rika livet.

Hösten är flitens tid. I utbildningsvärlden startar det nya året, med förväntningar i fas med naturens färgsprakande fyrverkeri och mörka, stormiga kvällar som gjorda för att kura framför böckerna. Där startar också den kanske ultimata dramatiseringen av denna värld, Peter Weirs Döda poeters sällskap från 1989.

Rosiga, välartade gossar ämnade för en lysande framtid genom flit och studier intar elitskolan Welton Academy. Boktravarna är höga, man repeterar latinsk grammatik och får ut listor på kemiska experiment. När ungdomarna är färdiga ska de bli finansmän, läkare och advokater, det bildade yrkessamhällets toppskikt.

Men något fattas i gossarnas liv. Nya tankar väcks med den oortodoxe engelskläraren John Keating (Robin Williams) som sveper in på den traditionstyngda institutionen och ber eleverna riva ut förordet där poesi ska kvalitetsbedömas enligt två parametrar. Upp på katedern, se världen från nya vinklar! Titta på gamla foton av avgångsklasser, fundera över hur ni kan göra era liv storartade! Och framför allt: Läs poesi och litteratur för ert eget höga nöjes skull, för att få inblick i livet som äventyr och nöje. Och förstås, som en väg till kvinnors hjärtan (och trosor).

Några av de mest försigkomna gossarna blir nyfikna på allt annat livet har att erbjuda, dock fortfarande utifrån böckernas värld. De smiter olovandes ut i natten för att läsa poesi i en grotta i skogen. Möten som förstås inleds med naturromantikern Henry David Thoreau.

Kanske är internatmiljön mer överklass i en svensk kontext, men den konflikt som Döda poeters sällskap illustrerar är nog den essentiella medelklasskonflikten: Slitningen mellan strävsamhetsideal och karriär, och det känslomässigt rika (och bildade) livet. Medelklass är inte bara yrken man når genom att vara bäst i sin klass och få höga inkomster. Idag är också konsternas och kulturens värld medelklass. Dock ett mer riskabelt kall förenat med monetär och kanske också karriärmässig besvikelse, som ambitiösa föräldrar gärna skyddar sina unga ifrån. Så också i filmens tragiska upplösning. Borde kanske barnen istället skyddas från att hamna på sina trygga tjänstemannaposter med oförlösta drömmar om konstnärskap eller annat fritt skapande?

Konflikten är evig och den har inget rätt svar. Livet längs en rät linje kan vara en fantastisk resa mot ett utstakat mål som någon siktat på sedan barnsben. Men det sorglösa upptäckandet, brott mot tradition och invand slentrian, livet i nuet kan också vara aktivt och givande. Båda liven kan också förfelas som passiv flykt undan ambitioner, val eller bredare bildning.

Temat är evigt, men Döda poeters sällskap var också en film som definierade sin tid. Samma år som den mest romantiska skildringen av ett ungdomligt medelklassuppror väckt av poesi och sinnliga drömmar gick upp på vita duken, föll murarna och förtrycket alldeles fredligt i den förslavade halvan av Europa. I Tjeckoslovakien, där upproret krossats av sovjetiska tanks 1968, valdes nu en demokratisk president. Hans namn var Vaclav Havel. En dissident från 1968. En dramatiker och poet.

Mattias Svensson

Foto: Neo

Filmer som nämns i detta inlägg:
Döda poeters sällskap, Peter Weir, 1989 (IMDb)

Trailer Döda poeters sällskap:

Mer av Mattias Svensson:
http://metrobloggen.se/mattiassvensson/

Mattias Svensson på Twitter:
@mattias_neo

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 + 2 =