Schulz Michael_Foto_Göran Olofsson_LargeVilka filmer kan man se för att bättre förstå Israel/Palestina-konflikten? Michael Schulz, docent i freds- och utvecklingsforskning med specialintresse för konflikten, tipsar.

Den israelisk-palestinska konflikten har pågått i över hundra år och är en av de mest omskrivna och politiserade konflikterna i världen. Sommarens fruktansvärda nyhetsbilder från kriget mellan Israel och Hamas i Gaza ger knappast hopp om en snar lösning. Bilderna är inte heller alltid lätta att sätta in i sitt rätta sammanhang. Under en period diskuteras Hamas, Fatah, PLO och andra inblandade intensivt i media, och när så vapenvilan kommer försvinner konflikten snabbt från nyheterna.

Det har producerats en mängd filmer som antingen direkt eller indirekt knyter an till konflikten, många av dem har använts för politiska och propagandistiska syften, för att skapa starka reaktioner och känslor. Det är förstås en omöjlig uppgift att göra en helt rättvis genomgång eller förklara alla perspektiv, syften och vinklar. Man kan däremot göra ett tankeexperiment och fundera över hur ens bild av konflikten skulle se ut om man bara såg filmskildringar av den.

Jag ska nämna några filmer som på lite olika sätt har gjort intryck på mig. Att jag tar upp just de här betyder inte nödvändigtvis att jag tycker att de är konstnärligt fantastiska eller ens sakliga. Jag nämner dem utifrån hur jag ser att de länkar in politiskt till konflikten.

Hollywood har i decennier öst ur sig filmer där man använt sig av den klassiska dikotomin “good guys” och “bad guys”. Ofta avbildas araber och palestinier enligt stereotyper som terrorister, hänsynslösa, kalla och farliga, medan israelerna beskrivs som de utsatta, de goda som kämpar för en rättvis fred. Exodus (Otto Preminger, 1960) och TV-filmen En kvinna kallad Golda (Alan Gibson, 1982) är två av hundratals exempel på amerikanska filmer som ger en förenklad bild, i en stark pro-israelisk kontext. I Exodus spelar Paul Newman en hjälte som ihärdigt arbetar för att få de judiska flyktingarna till Israel. I Golda spelas Israels tidigare statsminister Golda Meir av superstjärnan Ingrid Bergman. Araberna och palestinierna i filmerna är ofta elaka, lömska och opålitliga.

I otaliga filmer framställs den israeliska säkerhetstjänsten Mossad som smarta, handlingskraftiga och framgångsrika i att bekämpa terrorismen. Att någon arabisk säkerhetstjänst skulle framställas i lika positiv dager är knappast sannolikt. Den lilla trumslagarflickan (George Roy Hill, 1984), med Diane Keaton och Klaus Kinski, är ett bra exempel. Trots att filmen bygger på John le Carrés betydligt mer komplexa bok är handlingen kraftigt förenklad, och Mossad framstår som extremt sluga när de lyckas få en propalestinsk skådespelare att hjälpa dem med att komma åt en palestinsk terrorist.

Det är en bild som målats upp gång på gång, i film efter film, trots verklighetens många bakslag och misslyckanden som gjort att säkerhetstjänsten fått kritik även i Israel. En del har skämtsamt sagt att det Mossad inte lyckats med i verkligheten har de lyckats med i Hollywood.

En märklig komedi i sammanhanget är Jiddra inte med Zohan (Dennis Dugan, 2008), som driver med de här stereotyperna och fördomarna. Adam Sandler spelar en Mossad-agent med superkrafter och hemliga drömmar om att bli frisör i USA. När Zohan får i uppdrag att förfölja den palestinske terroristen Fatoush “Phantom” Hakbarah tar han tillfället i akt och iscensätter sin egen död för att kunna flytta till New York. Där blir han så småningom förälskad i den palestinske terroristens syster och ser till att skapa försoning mellan israeler och palestinier.

Steven Spielberg, nästan själva symbolen för Hollywood, gjorde med München (2005) ett försök att filmatisera och visa att säkerhetstjänsternas jakt på varandra bara leder till fortsatt meningslöst våld och dödande – men filmen var fortfarande starkt färgad av den mytiska bilden av Mossad. Utgångspunkten är Münchenmassakern vid OS 1972, där den palestinska organisationen Svarta september avrättade 11 israeliska olympier, och filmen följer sedan Mossads hämndattacker mot dem som av Israel hölls ansvariga. Trots att hjälten Avner i slutet av filmen förtvivlat inser att det inte funnits övertygande bevis mot alla dem som han och hans kamrater dödat, ökar inte förståelsen för palestiniernas agerande.

De senaste åren har en mängd intressanta spelfilmer gjorda utanför Hollywood gett plats även för den arabiska och/eller palestinska sidans perspektiv. Några av de mest omtalade och prisbelönade är Five Broken Cameras (Emad Burnat och Guy Davidi, 2011), 500 Dunam on the Moon (Rachel Leah Jones, 2002), Budrus (Julia Bacha, 2009) och Checkpoint (Joav Shamir, 2003). Ett annat exempel som gjorde intryck på mig är Inch’Allah (Anaïs Barbeau-Lavalette, 2012), där en kanadensisk sjuksköterska bokstavligen hamnar mitt i konfliktens kärna när en palestinsk självmordsbombare utför sitt dåd på Västbanken. Hon har vänner på både den israeliska och palestinska sidan, och kommer bland annat i kontakt med aggressiva israeliska soldaters sökande efter misstänkta i palestinska hem. Under filmens gång målas en tydlig bild av ockupationens våldsamma effekter upp.

Under mina många år som forskare har det hänt att jag gått på bio under mina vistelser på olika platser i Mellanöstern. Att se filmer där som handlar om den israelisk-palestinska konflikten är knappast som att se samma filmer här hemma i Sverige. Min första starka bioupplevelse hade jag i Jerusalem 1984, när den kontroversiella israeliska filmen Beyond the Walls (Uri Barbash) släpptes. Filmen handlar om judiska och palestinska fångar i ett israeliskt fängelse där ett mord begås. Judiske Hoffman dödas under ett tumult, och fängelsets säkerhetsofficer försöker lägga skulden på den palestinska Fatah/PLO-medlemmen Issam, och initierar på så sätt bråk mellan de judiska och palestinska fånggrupperna. Doron, den enda judiska fången i den palestinska cellen, uppmanas att skriva under ett dokument som ska bekräfta att Issam utfört brottet. Han vägrar, begår självmord och lämnar en lapp som bekräftar att hans cell inte var inblandad i brottet. Detta leder till att de israeliska judarnas ledare och palestiniernas ledare tillsammans påbörjar en allmän hungerstrejk. Fångarna förenas.

Jag minns känslan när sången Sträck ut en hand spelades i filmen, och hur den påverkade oss som satt i salongen. Många stod upp, nynnade med och lyfte sina knutna händer i solidaritet med filmens fångar. Några buade och lämnade salongen. Tårarna rann på de flesta kvarvarandes kinder. Jag själv kunde inte släppa sången, den följde mig i många år.

Ett annat särskilt starkt minne har jag från ett biobesök i Damaskus 1987, många år före den arabiska våren vände upp och ner på allt i Syrien. Av slump och ren nyfikenhet slank jag in på en svartvit film som handlade om någon kärleksrelation. I en scen anföll huvudpersonen tillsammans med några andra en israelisk postering. När den israeliska flaggan slets ner och israelerna hade besegrats utbröt nästan kaos i biosalongen.

Publiken bestod främst av unga soldater på permission, och flera av dem var inte så lite berusade. Det var som på en fotbollsmatch där favoritlaget efter stor dramatik lyckats göra mål. Skrikande och vrålande soldater hoppade upp och ner och applåderande framför filmduken och jublade över att den israeliska posteringen var intagen. Några föll och allmänt tumult utbröt. Jag upplevde situationen som så pass spänd att jag beslöt att snabbt lämna lokalen. Jag insåg för första gången på ett mer känslomässigt plan hur stark och djup arabers vrede är över Israels för dem orättvisa agerande gentemot palestinierna och arabvärlden.

Om man bäst vill lära sig något om den israelisk-palestinska konflikten via filmens värld är ett första naturligt steg kanske ändå att börja utbildningsresan via dokumentärer. I bästa fall har de en mer balanserad ambition än vad många spelfilmer har, men det är svårt att hitta dokumentärer som lyckas få med alla sidor. Många dokumentärer är dessutom så skickligt sammansatta att även den lite mer kunniga tittaren i alla fall tillfälligt glömmer bort hur vinklad bilden är. Om man har en viss förkunskap om konflikten kan dokumentärerna ändå, trots sina partsinlagor, komplettera och fördjupa vår kunskap.

Brittiska The 50 Years War: Israel and the Arabs (David Ash och Dai Richards, 1999) sträcker sig från tiden före Israels bildande 1948 fram till 1993, då Israel och PLO erkände varandras rätt att existera och skrev på den så kallade principöverenskommelsen i Oslo. Den 2,5 timmar långa dokumentären innehåller inte bara filmsekvenser från nyckelhändelser i konfliktens historia, utan även intervjuer med många israeliska, palestinska, arabiska och västerländska ledare som haft nyckelroller i konflikten. Man får en viss förståelse för ledarnas sätt att resonera och fatta beslut. Filmen slutar när optimismen för att Oslo-avtalet skulle leda fram till en slutlig fred är som störst. Men även denna relativt balanserade dokumentär – med viss pro-israelisk vinkling – missar viktiga detaljer i konflikthistorien som handlar om palestiniernas situation vid tiden före 1948. Varför kunde de inte skapa en stark motkraft till sionisternas politiska projekt och varför de var så splittrade, inte minst avseende deras relationer till de olika arabstaternas ledare? Detaljer som historiker intensivt debatterar och som borde ha nämnts i filmen.

Man kan förstås komplettera med mer specialfokuserade dokumentärer. Al-Nakba (Benny Brunners och Alexandra Jansse, 1997) hämtar till exempel inspiration från Benny Morris forskning om orsaken till uppkomsten av de palestinska flyktingarna. Morris och flera andra israeliska historiker har slagit hål på den officiella israeliska historieskrivningen där det länge hävdats att det inte var israelisk militär som bidrog till att skrämma palestinierna på flykt.

Förstås har många filmer gjorts med fokus på ond bråd död. Många regissörer har tagit upp fenomenet palestinska självmordsbombare, något som uppstod i början på 90-talet. Spelfilmen Paradise Now (Hany Abu-Assad, 2005) är en av de mest omtalade, och har även visats i svensk television. Den ger en bild av hur de rekryterade palestinierna tänker under de sista timmarna innan de ska utföra sina dåd. Inte helt oväntat har filmen väckt starka reaktioner i Israel.

De palestinska självmordsbombarna har också uppmärksammats i olika dokumentärer. I All Hell Broke Loose (Amir Feldman, 1995) får vi höra skakande vittnesmål från israeliska offer som överlevt attacker. Den svenska dokumentären My Mother Was Murdered by a Suicide Bomber (Bernt Hermele, 2005) är en känslomässigt stark och hjärtknipande berättelse om omständigheterna kring hur regissörens egna mor dödades av en självmordsbombare under Al-Aqsa-intifadan i Israel. I den gripande kanadensiska dokumentären The Making of a Martyr (Brooke Goldstein och Alistair Leyland, 2006) får vi höra berättelser från och om tonåringen Hussam Abdos släkt, vänner och de som rekryterade honom för ett självmordsuppdrag mot Israel. Hussam genomförde inte uppdraget utan gav upp utanför en israelisk militärpostering och hamnade istället i israeliskt fängelse.

Vissa dokumentärer har orsakat starka reaktioner i form av “motdokumentärer”. Den palestinske regissören Mohammed Bakris Jenin, Jenin (2003) handlar om hur israeliska armén gick in i Jenin 2002 för att bekämpa de palestinska motståndsstyrkorna. I den palestinska diskursen talas om Jenin-massakern med många oskyldiga civila offer. Den judiske regissören Pierre Rehov gjorde sedan The Road to Jenin (2003) som ett motinlägg. Även här är det svårt för lekmän att avgöra vad som är partsinlaga och vad som är en mer balanserad beskrivning av vad som hände i Jenin i respektive dokumentär. Det enda som i viss mån kan öka förståelsen är att se båda filmerna – med risk för att fler frågor än svar följer.

Ett annat tema är människors vardag i konfliktens centrum. Dokumentären Gazas tårar (Vibeke Løkkeberg, 2010) ger en mycket stark inblick i några barns funderingar efter deras fruktansvärda upplevelser under kriget mellan Israel och Hamas i december-januari 2008/2009. Filmen ger en bild av hur kriget ter sig för palestinierna i Gaza, och ger tittaren en glimt av det brutala och blodiga våldet mot framförallt de civila. Filmen blev kontroversiell i Israel när den visade på Jerusalems filmfestival, och många fördömde dokumentären som ren propaganda för att smutskasta Israel. Även här i Sverige rörde den upp starka känslor när den visades på SVT. Filmen vann dock flera priser, och många menar att oavsett var man står politiskt i den israelisk-palestinska konflikten så är filmen en effektiv antikrigsfilm. Det är svårt att känslomässigt försvara och argumentera för våldsanvändande efter att ha sett den.

En ur politiskt hänseende anmärkningsvärd och intressant dokumentär från senare tid är Dror Morehs The Gatekeepers (2012), där sex tidigare chefer för israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet intervjuas. Det är inte bara anmärkningsvärt att de talar öppet och fritt om sina arbeten, utan det de säger ligger också långt ifrån sina egna politiska ledares bedömningar om vad som bör göras för att lösa konflikten. De understryker självkritiskt att en militär lösning av konflikten inte är möjlig, och berättar öppet om några kontroversiella och omdebatterade Shin Bet-aktioner. Många av de argument som den israeliska fredsrörelsen har lyft fram stöds av det som kommer fram i filmen. Filmen tilldelades en Oscar för bästa dokumentär, och finns just nu att se på UR Play (länk nedan).

Den animerade dokumentären Waltz with Bashir (Ari Folman, 2008) handlar om en israelisk före detta. soldat som sakta börjar komma ihåg händelser från tiden då han var med om Israels invasion av södra Libanon 1982. Soldatens förträngda skuldkänslor bubblar under filmens gång upp, och rör sig om hans roll i massakern i de palestinska flyktinglägren i Sabra och Shatila i september 1982. Massakern genomfördes av bland andra libanesiska falangister som hämnd för bombmordet på den kristne presidenten Bashir Gemayel. Palestinierna hade felaktigt anklagats för att ligga bakom bombdådet. Även om israeliska styrkor inte direkt deltog i dödandet omringade och belägrade de flyktinglägren, och soldaten Waltz var en av dem som stod vakt vid ingångarna. Waltz with Bashir har inte helt oväntat inte fått något större genomslag i arabvärlden som tycker att Israels skuldfråga i massakern långt ifrån är löst.

Ibland kan även en mindre omtalad film slå an och skapa eftertanke. En film som gjorde intryck på mig visades på Göteborgs filmfestival i början av 90-talet. Israeliska Cup Final (Eran Riklis, 1991) utspelar sig under Israels Libanonkrig 1982. En israelisk soldat kidnappas av palestinska PLO-soldater, de kidnappade och deras kidnappare övernattar sedan i övergivna och ödsliga hus och tittar ofta tillsammans på det då pågående fotbolls-VM på TV. Mänskliga band sluts så småningom mellan dem, och även om filmen slutar i ond bråd död visar den att det någonstans ändå finns en chans till försonande. Mitt i brinnande krig kan relationer byggas mellan ärkefiender när de delar samma förhoppningar och intressen.

Ett råd till den som vill veta mer om konflikten genom film är att söka efter filmer som israeler och palestinier själva har gjort. Förvisso ofta rena partsinlagor, men de känner till konflikten bättre än andra och även om de inte alltid har balanserade ambitioner ger de ofta ett behövligt djup och detaljerad information. Ett andra råd är att komplettera sin nyfikenhet med mer (populär)vetenskapliga studier av konflikten för att bättre kunna avgöra vad partsinlagorna handlar om och hur de relaterar till en konflikt som borde ha fått sin politiska lösning för länge sedan. Låter det ambitiöst? Kanske. Men alla som verkligen vill förstå vad den här infekterade konflikten handlar om måste anstränga sig.

Michael Schulz

Foto: Göran Olofsson/ Göteborgs universitet  

Filmer som nämns i inlägget:
Exodus, Otto Preminger, 1960 (IMDb)
En kvinna kallad Golda, Alan Gibson, 1982 (IMDb)
Den lilla trumslagarflickan, George Roy Hill, 1984 (IMDb)
Jiddra inte med Zohan, Dennis Dugan, 2008 (IMDb)
München, Steven Spielberg, 2005 (IMDb)
Five Broken Cameras, Emad Burnat och Guy Davidi, 2011 (IMDb)
500 Dunam on the Moon, Rachel Leah Jones, 2002 (IMDb)
Budrus, Julia Bacha, 2009 (IMDb)
Checkpoint, Joav Shamir, 2003 (IMDb)
Inch’Allah, Anaïs Barbeau-Lavalette, 2012 (IMDb)
Beyond the Walls, Uri Barbash, 1984 (IMDb)
The 50 Years War: Israel and the Arabs, David Ash och Dai Richards, 1999 (IMDb)
Al-Nakba, Benny Brunners och Alexandra Jansse, 1997 (IMDb)
Paradise Now, Hany Abu-Assad, 2005 (IMDb)
All Hell Broke Loose
, Amir Feldman, 1995 (IMDb)
My Mother Was Murdered by a Suicide Bomber, Bernt Hermele, 2005 (IMDb)
The Making of a Martyr, Brooke Goldstein och Alistair Leyland, 2006 (IMDb)
Jenin, Jenin, Mohammed Bakri, 2003 (IMDb)
The Road to Jenin, Pierre Rehov, 2003 (Wikipedia)
Gazas tårar, Vibeke Løkkeberg, 2010 (IMDb)
The Gatekeepers, Dror Moreh, 2012 (IMDb)
Waltz with Bashir, Ari Folman, 2008 (IMDb)
Cup Final, Eran Riklis, 1991 (IMDb)

Trailrar:

Exodus

En kvinna kallad Golda

Den lilla trumslagarflickan

Jiddra inte med Zohan

München

Five Broken Cameras

Budrus

Checkpoint

Inch’Allah

Paradise Now

The Making of a Martyr

The Road to Jenin

Gazas tårar

Se hela The Gatekeepers på UR Play

Waltz with Bashir

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







5 + 3 =