Nils Lundgren

Nils Lundgren är filosofie doktor i nationalekonomi och före detta partiledare för Junilistan. Här skriver han om nationalism – och om hur Leslie Howards Pimpernel Smith kom att prägla hela hans liv.

Jag tänkte berätta hur Leslie Howards film Pimpernel Smith (1941) kom att starta en personlig utveckling hos en romantisk och lätt påverkbar pojke i de yngre tonåren. Jag blev anglofil vid fyra års ålder när Hitlers trupper ockuperade Norge, och Pimpernel Smith gav mig senare i livet en både etisk och känslomässig underbyggnad för mitt ställningstagande för den demokratiska nationalstaten som bålverket mot krig och barbari.

Denna grundinställning har jag kommit att bära med mig genom livet. Pimpernel Smith och läsning i hans anda av ekonomisk, historisk och filosofisk litteratur under de följande årtiondena övertygade mig om att det inte var existensen av europeiska nationalstater och nationalism som ledde till andra världskriget. Det var odemokratiska och barbariska ideologier som ledde till krig och det var inte Nationernas förbund eller någon annan internationell organisation som stod emot – utan det var till att börja med demokratiska nationalstater.

Och vad i all världen har nu detta med Pimpernel Smith att göra, en brittisk beredskapsfilm som spelades in 1941, när jag var fem år gammal och som inte fick visas offentligt i Sverige förrän efter krigsslutet? Ja, vi människor fungerar så obegripligt att filmen har präglat mitt liv.

Det började i och för sig innan jag hade sett filmen. Jag växte upp i Bofors och vår familj hade nära släktingar som hade utvandrat till Oslo. Kontakten hade hela tiden upprätthållits. När tyskarna ockuperade Norge var det därför en fruktansvärd händelse i familjens liv. Mamma sa att vi och farfar håller på engelsmännen som kommer att hjälpa Norge. Engelsmännen tänkte jag ivrigt, fyra år gammal. Det är dem vi kan lita på. Under 1941 kom sedan våra släktingar som flyktingar tillbaka till Bofors och flyttade tillsammans med många landsmän in i Grini som det nya hyreshusområdet kallades efter nazisternas interneringsläger utanför Oslo. De vuxnas samtal handlade ständigt om kriget och om hoppet att engelsmännen skulle besegra tyskarna och befria Norge.

Jag började skolan och blev mycket tidigt en bokslukare. Engelska böcker självklart. Nalle Puh, Skattkammarön, Havets hjältar, Alice i underlandet, Bill-böckerna, Biggles-böckerna (och särskilt då Biggles i Norge). Så där höll det på. Och så kom det stora ögonblicket när jag fick se Pimpernel Smith första gången.

Det var i början av 50-talet, så jag var i de yngre tonåren. Jag såg Leslie Howard som humanist, humorist, bildad arkeolog, civil i enkla kläder. En man som med brittisk humor, eleganta formuleringar och litterära citat avtecknade sig mot plumpa uniformerade nazister som ropade “Heil Hitler” i tid och otid. En lysande propagandafilm för en mycket god sak, för demokratins och civilisationens seger.

När den tyske generalen von Graum ska unna sig nöjet att själv få skjuta en flyende Pimpernel Smith vid tyska gränsen, försvinner den senare obegripligt i mörkret och von Graum vrålar: ”Come back!” Och ur mörkret hörs Pimpernel Smiths lugna, bildade, melodiska stämma på elegant brittisk engelska: ”Don´t worry, I shall be back. We shall all be back.” Engelsmännen skall komma tillbaka.

Jag är samhällsvetare och har studerat mycken avancerad litteratur om nationalism, internationellt samarbete och krigsrisker under årtiondenas lopp. Från Fichtes Reden an die deutsche Nation till EU-kommissionens triviala dokument. Jag har suttit fem år i EU-parlamentet för ett EU-kritiskt parti som jag startade tillsammans med Lars Wohlin. Mycket seriöst. Men allt startade med Pimpernel Smith och Leslie Howard.

Överspänt och ytligt? Jo, det låter sig sägas, men jag är i gott sällskap. Den 31-årige Raoul Wallenberg såg Pimpernel Smith på en privat visning på brittiska ambassaden i Stockholm i slutet av 1943, tillsammans med sin halvsyster Nina Lagergren. Han blev djupt tagen, har hon berättat, och sa att det var något sådant han skulle vilja göra. I augusti året därpå började han göra något sådant och räddade tiotusentals ungerska judar undan förintelsen.

En film kan få enormt inflytande på en människas sätt att uppleva världen. Till och med en propagandafilm när det är en stor konstnär som vill propagera för en stor sak.

Nils Lundgren

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Pimpernel Smith, Leslie Howard, 1941 (IMDb)

Mer av Nils Lundgren:
http://ekonomlundgren.blogspot.se/

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 5 = 4