Ola_Andersson

Ola Andersson är praktiserande arkitekt, arkitekturskribent och författare till böckerna Vykort från Utopia och Hitta Hem – om Stockholm och bostadsbristen. Här skriver han om stadsbilden i framtidsvisionen Blade Runner – och om filmen som ger en mer sannolik bild av hur Los Angeles ser ut 2019.

Nu i november är det exakt fem år kvar till den tidpunkt då Blade Runner (Ridley Scott, 1982) utspelar sig. I Scotts dystopiska framtidsvision – baserad på Philip K Dicks science fiction-roman Androidens drömmar – är Los Angeles i november 2019 en mörk och regnig plats. Harrison Fords rollfigur Rick Deckard flyger över staden, hans svävande polisbil glider mellan skyskrapor och jättelika bildskärmar med reklam. Flammor slår upp ur skorstenarna som sticker upp ur den mörka byggnadsmassan. Han landar och börjar sin jakt på replikanter, robotar som inte går att skilja från riktiga människor. Inte ens de själva vet skillnaden.

Jag älskade filmen när den hade premiär i Stockholm hösten 1982, och gör det fortfarande. Men den bidrar knappast till några realistiska förväntningar på Los Angeles 2019.

Det som kännetecknar klimatet i Los Angeles är att det nästan aldrig regnar, och den som tittar ut under inflygningen till LAX kan konstatera att hela Los Angeles, bortsett från några enstaka skyskrapor, nästan helt och hållet består av villabebyggelse – en villastad som täcker en yta motsvarande Skånes.

Blade Runner:s framtidsvision har mindre med L.A. att göra än med den tradition av dystopiska stadsvisioner som går tillbaka, om inte till Sodom och Gomorra, så åtminstone till den tidiga industrialismens England. Där kontrasterade arkitekten August Welby Pugin drömmen om den medeltida staden där katedralernas spiror glimmade i solljuset mot samtidens städer där kyrkspirorna bytts mot rökspyende skorstenar.

Denna tradition uttrycker skräcken för de tätbebyggda städerna med sin trånga, mörka gator där människor lever tätt, tätt inpå varandra. Avsaknaden av träd, gräs och grönt är ett säkert tecken på andligt och mänskligt förfall.

Verklighetens Los Angeles visar dock att samhälleligt förfall trivs utmärkt också bland gräsmattor, solsken och utspridd bebyggelse. Stora delar av staden undviks av den mestadels vita medelklassen som anser att gäng och droger dominerar söder om Wilshire Boulevard och öster om Los Angeles River, där svarta och latinos dominerar. Det är inte sant, men det säger något om nivån på segregationen.

Utsocknes med referenser från Europa eller USA:s östkust föreställer sig kanske att detta är områden med betongghetton och skumma gränder, men så är inte fallet. Watts, Compton och East LA är villaområden. Gräsmattorna är inte lika gröna eftersom det är dyrt att vattna dem, och butikerna har galler för fönstren, men annars ser det närmast ut som Enskede. Fast med betydligt bättre klimat.

John Singletons Boyz n the Hood från 1991 är en skildring av Los Angeles dystopiska men soldränkta verklighet. Den följer tre unga män från barndomen till tonåren. Ricky är en lovande talang i amerikansk fotboll, Doughboy har just kommit ut från kåken, och Tre slits mellan gatan och att gå på college. Av de tre är det bara en som kommer att överleva sin tjugoårsdag. Men döden lurar inte bakom dörrarna i hyreskasernerna, utan mellan villaområdets häckar och staket.

Jag besökte en gång Ramona Gardens i East LA. Det är ett av Los Angeles mest ökända områden, men jämfört med områden i Stockholm som på betydligt lösare grunder är illa beryktade såg det närmast idylliskt ut. Välklippta gröna gräsmattor mellan prydliga vita tvåvåningslängor, lite som ett subtropiskt Hammarbyhöjden. Men det är centrum för droghandeln i East LA och hemmaplan för gatugänget Big Hazard, som är lierat med den mexikanska maffian.

Boyz n the Hood ger naturligtvis en troligare bild än Blade Runner av hur Los Angeles kommer att se ut 2019. Det kommer inte att regna. De etiska och existentiella frågorna kring robotar som inte går att skilja från riktiga människor kommer inte att vara ett problem. Fattigdom, segregation och unga svarta och latinos som tar livet av varandra kommer garanterat att vara det. Solsken, villamattor och dystopia kommer att fortsätta gå hand i hand.

Ola Andersson

Foto: Cato Lein

Filmer som nämns i inlägget:
Blade Runner, Ridley Scott, 1982 (IMDb)
Boyz n the Hood, John Singleton, 1991 (IMDb)

Trailrar:

Blade Runner

Boyz n the Hood

Ola Andersson på Twitter:
@NattyNeverWeary

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







1 × 9 =