Patricia Lorenzoni_Foto_Johan Wingborg_largePatricia Lorenzoni – idéhistoriker, redaktör för Ord&Bild och författare till Mama Dolly – skriver om havandeskap och jakten på den fulländade parasiten i Alien-filmerna.

Vi talar om huden som vore den ett skal. Den oberörde kallar vi hårdhudad, den känslige hudlös. Gränsen mellan oss och andra följer hudens linjer. I graviditeten raseras allt detta. Vi blir inte alla gravida, men alla har vi någon gång varit en hud under en annans hud.

Filmen saknar inte skildringar av dessa raserade gränser. Tänk bara på de fyra filmerna om Ellen Ripleys jakt på den fulländande parasiten, Alien-tetralogin. I Alien-sviten sker en gradvis upplösning av gränsen mellan värd och parasit, människa och monster. I början är människors kroppar blott äggsäckar, inte helt olika de spindlar som faller offer för steklar och äts upp inifrån av deras larver. Människa och parasit är åtskilda varelser, den förra ett medel för den senare. Ripleys kamp går ut på att upprätthålla sin egen kroppsliga integritet.

Men i tredje filmen dras hennes kropp in i varelsens biologi. Omedvetet havande kommer hon till en radikalt ofruktsam miljö, en enkönad fängelseplanet. Här blir hon ensam kvinna i en värld av dömda mördare och våldtäktsmän. I hennes buk vilar en drottning som väntar på att födas. Hennes havandeskap är resultat av en kroppslig kränkning, men samtidigt vad som håller henne vid liv. Så länge Ripley bär en larv kommer det fullvuxna monster som sprider död på stationen inte att skada henne. Medan larven äter upp henne inifrån, jagar hon dess äldre bror.

I Det andra könet skriver Simone de Beauvoir om graviditet på ett sätt som bär slående och obehagliga likheter med Ripleys havandeskap. När den penetrerade äggcellen fastnar i livmodern och börjar växa blir kvinnan bebodd av en främling som livnär sig på henne. Även här handlar det om någonting främmande i kvinnans kropp som alienerar henne. Kvinnan, säger de Beauvoir, faller offer för artens krav. Om både kvinnan och mannen är sina kroppar, är kvinnans kropp samtidigt någonting annat än hon själv.

Men det monstruösa moderskapet har i Alien-filmerna två ansikten. Alla människor vi möter är beroende av “The Company”, ett bolag lika namnlöst som monstret. Första filmen utspelar sig på ett av bolagets fraktskepp, styrt av centraldatorn Mother. Denna moder bjuder in varelsen och låter besättningen bli dess rov. I andra filmen söker Ripley upp varelsen på nytt, bara för att finna att bolaget offrat en hel rymdkoloni för att säkra sin kunskap om det perfekta levande stridsmedlet. Tredje filmens fängelseplanet drivs av bolaget. Varelsen och bolaget, reproduktionsdriften och vinstkalkylen, skapar tillsammans en klaustrofobisk värld utan fönster.

När Ripley i tredje filmen blir monstrets värd blir hon också, som hon själv uttrycker det, en del av familjen. Först i slutsekunderna får vi se hennes fruktansvärda barn bryta sig ut ur hennes buk, och när hon trycker denna varelse mot bröstet är det inte längre klart om det är en jägares sista grepp om sitt villebråd eller en mors kärleksfulla omfamning.

I fjärde filmen låter bolaget Ripley återuppstå med hjälp av kloning. Nu representeras detta namnlösa bolag av vitrockade figurer som leker Gud, och centraldatorn har bytt namn till Father. Både Ripley och monster återuppstår, men den här gången har de blivit oskiljaktiga delar av varandra. Den parasitära biologin blivit hybrid. När Ripley, som än en gång blir jägare, får frågan vem hon är, ler hon och svarar: I am the monster’s mother.

Vem kan lukta sig till bytet såsom dess mor?

Om Ripley i den andra filmen mötte en monsterhona som likt en stekel pumpade ut ägg i en aldrig sinande ström, har någonting förändrats när hon i fjärde filmen möter sitt eget avlade monster. Varelsen jämrar sig i födslovåndor; den har fått en livmoder. Scenerna där Ripley ligger i detta barns ofantliga famn utgör ett slags kulmen för hela svitens bärande tema. Det som börjat som en tämligen konventionell skräckhistoria har nu blivit ett drama om ett moderskap gränslöst destruktivt – men inte utan kärlek. Varje illusion om kroppens avgränsbarhet har raserats.

När jag på 90-talet läste grundkurserna i idéhistoria var graviditet som en blind fläck. Jag reflekterade aldrig över det då, desto mer när jag själv många år senare blev gravid. Två månader innan mitt eget barn skulle födas träffade jag den närmare 80 år gamle filosofen Enrique Dussel. Jag är ständigt omgiven av akademiker, men för första första gången hörde jag min svällande mage behandlas som filosofiskt intressant: ”Piel debajo de mi piel. Det är den första relationen, två subjekt i en kropp, inte avgränsade. Det är så vi alla börjar. Men vi förtränger det.

Få har funnit graviditetens omtumlande erfarenhet av att inte vara ensam i sin kropp värd att tänka allvarligt kring. Men filmen och litteraturen är full av denna erfarenhets hemsökelser. För om än vi inte alla blir gravida, har vi alla någon gång varit hud under en annans hud.

Patricia Lorenzoni

Foto: Johan Wingborg

 

Filmer som nämns i inlägget:

Alien, Ridley Scott, 1979 (IMDb)
Aliens – återkomsten, James Cameron, 1986 (IMDb)
Alien 3, David Fincher, 1992 (IMDb)
Alien återuppstår, Jean-Pierre Jeunet, 1997 (IMDb)

 

Trailrar:

Alien

Aliens – återkomsten

Alien 3

Alien återuppstår

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 − 5 =