Peo Bengtsson_LargeAlla hjärtans dag! Peo Bengtsson, författare till Mannen utan ryggrad och Kärleken passerade här en gång, skriver om kärlek och 118 filmminuter hjärtflimmer.

Det var hennes tur att ringa, det visste vi båda. Så unga och dumma och hopplöst förälskade, men regler var regler, det var I som behövde höra av sig för att det skulle bli någon slags jämvikt i trånandet. Jag låg på soffan och läste en roman, regnet slog mot rutan och gjorde mig deprimerad. Hela världen var genomdränkt och grå och jag visste att om hon inte ringde snart så skulle jag gå upp i atomer.

”Jag vill gå och se en kärleksfilm med dig”, sa I när hon ringde.

Ja, herregud vad svarar man på det? Jag tog ett bad och strök en skjorta. Sedan gick jag rastlöst omkring i lägenheten tills det var dags att ge sig av. Vi sågs utanför biografen en kvart innan filmen började.

”Vad är det vi ska se?”

”Den heter Boys Don’t Cry och de säger att den är bra.”

Så det blev mörkt i biosalongen och jag brydde mig inte så mycket om filmen, det viktiga var ju att jag var där med henne och att vi gillade varandra etc. etc. Men det tog ett par minuter, sedan sögs jag in i handlingen, drogs med i den onda virvelstorm av elände som huvudpersonen skulle leva sig igenom och visst, det var en kärleksfilm, men kanske inte riktigt på det sätt som jag hade trott.

Boys Don’t Cry (Kimberly Peirce, 1999) handlar om Teena Brandon som vill leva sitt liv som man, och därför döper om sig till Brandon Teena. När han inte längre lyckas dölja sin bakgrund för omgivningen går det riktigt åt helvete.

Det är en fantastisk berättelse och kärlekshistoria, när Brandon träffar Lana blir de kära i varandra och inleder en relation. Ett litet problem dock: Lana tror att Brandon har en penis innanför jeansen. När sanningen uppdagas känner sig Brandons och Lanas vänner lurade och förrådda, och bestämmer sig för att straffa Brandon. Hårt. Det stora i den här kärleken är att Lana fortsätter att stå på Brandons sida, eftersom hon inser att hon har blivit förälskad i en person, snarare än i ett fysiskt kön.

Vi klev ut från biosalongen efter filmen och jag vet inte vem av oss som hade gråtit mest. I:s mascara var utsmetad i hela ansiktet, så hon vann nog. Vi gick sida vid sida till busshållplatsen utan att säga ett ord till varandra. Bussen kom, vi klev på, åkte hem till henne. Ingen av oss orkade prata, vi var helt knäckta av det vi nyss sett. Hon bjöd på vin men det smakade inte. Jaha, det var den dejten, tänkte jag.

”Nästa gång är det jag som väljer film.”

”Det blir ingen nästa gång”, snörvlade I från sitt fosterställningsläge.

Fast så illa blev det inte. Vi har sett massor av film efter det. Men kanske ingenting lika dramatiskt som Boys Don’t Cry.

Peo Bengtsson

Foto: Lisa Härdne

Filmer som nämns i inlägget:

Boys Don’t Cry, Kimberly Peirce, 1999 (IMDb)

Trailer Boys Don’t Cry:

Mer av Peo Bengtsson:
stockholmunderytan.blogspot.se

Peo Bengtsson på Twitter:
@SthlmUnderYtan

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







4 × 6 =