Rebecka Åhlund_Foto_Privat_LargeVi bad författaren och journalisten Rebecka Åhlund att skriva om ensamhet och film. Det blev en text om en sommar av ångest och depression – och om hur Sofia Coppolas Somewhere blev en sorts bakvänd tröst.

Det var en sommar för inte så många år sedan. Blå himmel, gassande sol, Öland, alla badade och grillade och rosévinade och åt isglass. Utom jag. Jag låg mest bakom en säng och hyperventilerade. Till slut kramade jag barnen hejdå och lät min man köra mig till Kalmar flygplats. Jag minns inte ens hur jag kom hem från Bromma. Jag minns bara att jag tänkte ”Jag borde nog inte vara ensam nu. Tänk om jag kvävs av ångest. Då ligger jag här, och det som är rötmånad och allt.”

Hemma i stan var det 40 grader varmt i vardagsrummet, allt luktade instängt och trä. Barnens gosedjur låg överallt, min svägerska som lånat lägenheten hade lämnat en ekologisk duschkräm på badkarskanten. Öppnade alla fönster på vid gavel. Egentligen orkade jag ingenting, men jag gick och köpte popcorn och en färdiggrillad kyckling på ICA och sedan gick jag och hyrde tre filmer.

En av filmerna jag vimsade med mig hem var Sofia Coppolas Somewhere (2010). Nästan alla jag kände hade avskytt den. Jag hade inga känslor alls att tala om, utöver skenande ångest och depression då.

Somewhere handlar om en dekadent skådespelare som tar in på Chateau Marmont, slentriansuper och röker cigg. Han bryter handen i en trappa. Då och då får han sms från okänt nummer av någon som undrar varför han är ett sådant praktarsel. Han beställer upp tvillingstrippor på hotellrummet. De har teleskop-poles med sig som de ställer upp vid fotänden av sängen där den där slöa idioten ligger och känner sig tom.

Jag tog bensodiazepiner och åt lite kyckling. Tittade ut över himlarna. Somewhere gick liksom in i mig där i soffan. Alla var besvikna på den. Jag var besviken på mig. Jag hade en remiss till akutpsyk liggande på bordet framför mig. Stephen Dorff glodde ointresserat på tvillingstripporna som bar tenniskläder och smiskade varandras perfekta rövar med tennisrack. Jag glodde ointresserat på Stephen Dorff och kände mig mindre ensam. En gemenskap, minus de perfekta rövarna. I efterhand tänker jag att något vände där.

Sedan somnade Stephen Dorff mitt i ett one-night stand med en vacker kvinna och vaknade först när hans dotter kom in och ritade på hans gips. Sedan blir historien mer som vanligt: han återupptäcker livet och att han har barn, en Guitar Hero-spelande, ivrigt kompensationsbakande moralens väktare till flickkvinna som traditionsenligt frälser honom tillbaka till livet.

Det är som det är. Men jag minns den första delen av filmen som en sorts bakvänd tröst. Dels för att det tydligen är okej att göra en långsam, bitvis sjukt klyschig film även om man är en av världens mest upphaussade regissörer. Dels för att nej, det blir inte roligare än så här. Inte för mig, inte för dig, inte för Stephen Dorff. Man får hitta sina egna tennistvillingar. Tugga i sig att livet är något som pågår, med eller utan dig. Andas, ät lite kyckling, du kan lika gärna stanna kvar och se hur det går.

Rebecka Åhlund

Foto: Privat

Filmer som nämns i inlägget:
Somewhere, Sofia Coppola, 2010 (IMDb)

Trailer:

Somewhere

Rebecka Åhlunds blogg:

rebeckaahlund.wordpress.com 

Rebecka Åhlund på Twitter:
@Rebecka

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







3 × 3 =