Sanjin Pejković_large

Sanjin Pejković är doktorand i Filmvetenskap vid Lunds universitet och forskar om historieskrivning och kollektivt minne i samtida dokumentärfilm från det forna Jugoslavien. Han skriver även för en rad svenska och internationella tidningar, främst om film från Balkan och Östeuropa och om kopplingen mellan politik och film. Här gör han en reflektion över turkisk film utifrån den senaste tidens händelser i Istanbul och andra städer i landet.

Världens blickar, filtrerade via – alltför ofta schabloniserade – mediala uppdelningar i gott och ont, har i flera veckor varit vända mot Turkiet. Protester, våldsamheter, maktens försök att återta kontrollen över gator ger ETT förhållningssätt till händelserna. För att hitta det komplexa, dolda och mer nyanserade i protesterna, måste vi nog vänta till nästa års dokumentärfilmer som förmodligen kommer komma även till svenska filmfestivaler. Turkisk filmhistoria har varit fascinerande även innan protesterna, och speciellt en stad har varit i centrum för många cineastiska skildringar.

Var befinner sig Turkiet och följaktligen den turkiska filmen idag? En gammal klyscha förtäljer att Turkiet varken är öst eller väst, utan en bro mellan dessa två ”civilisationer”. Istanbul, som en stad på två kontinenter, ska med sina broar ofta visas upp som en metafor för det fastställda synsättet. Tar vi en titt på filmer som valdes ut till festivaler under 2000-talet kan vi lätt upptäcka några intressanta teman som på olika sätt kretsar kring ett samhälle i förändring. Bilden av prostituerade som anmäler sig till lokala val, Turkiet mitt emellan det folkliga missnöjet kring kriget i Irak och landets aktiva roll i konflikten, eller varför inte några intima berättelser om individuella resor i tid och rum.

Istanbul är inte enbart en kuliss för dagens protester. Den visas i små fragment även som en plats för revolter mot kriget i Irak, i Gitmek: Benim Marlon ve Brandom (My Marlon and Brando, Huseyin Karabey, 2008), en fullständigt lysande lek med verklighet och fantasi.

Fatih Akins filmer har också i många fall kretsat kring den praktfulla staden. Som en tysk med turkiska rötter kan Akin skildra en mer komplex identitetsbild. Han närmar sig frågor som exil, hybriditet, nationalism och identitet på ett mer nyanserat sätt än många andra, och undviker enkla stereotypifieringar. Istanbul överraskar än idag och lyckas visa upp en mindre bekant sida. Das andere Istanbul (The other side of Istanbul, Döndü Kiliç, 2008) låter oss komma in i HBT kretsar i miljonstaden.

I sammanhanget intressanta filmer hittas inte enbart på festivaler och ”art cinema” biografer. Kurtlar vadisi – Irak (Valley of the Wolves: Iraq, Serdar Akar, 2006) har väckt debatt men vände upp och ner på perceptionen om vem som var positiv och/eller negativ i Irakkonflikten. Enkla, och Hollywood-inspirerade actionfilmsschabloniseringar vändes mot själva USA.  Den lyfte fram en annan sida av Irakkonflikten och blev en enorm succé i Turkiet.

Sist men absolut inte minst måste den oerhört populära och kontroversiella dokumentärfilmen Mustafa (Haci Mehmet Duranoglu och Can Dündar, 2008) tas upp. Den handlar om landsfadern Atatürk, antydde hans alkoholism och en rad dåligt motiverade politiska beslut, vilket nog var första gången ”Turkarnas fader” klev ner från sin självklara piedestal. Kanske vi kommer se liknande filmer om nuvarande fadern, och i mångt och mycket beror det just på honom hur den filmiska representationen av den turkiska makten kommer att se ut framöver.

Sanjin Pejković

Filmer som nämns i detta inlägg:
Gitmek: Benim Marlon ve Brandom, 2008 (IMDb)
Das andere Istanbul, 2008 (IMDb)
Kurtlar vadisi – Irak, 2006 (IMDb)
Mustafa, 2008 (IMDb)

Trailer My Marlon and Brando: 

Trailer Fatih Akin, Vid himlens utkant: 

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 7 = 7