Sanna Ryman large2014. Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska Dagbladet, skriver om en tidsresa där vi verkar ha lämnat det storslagna bakom oss – och där framtiden slutat vara episk.

Om 2014 var en hållplats mitt i turlistan för en smidig tidsresa, vart skulle du resa då? Bakåt eller framåt?

Om vår populärkultur är nyckeln till svaret tippar jag att de allra flesta i dag väljer att resa bakåt, mot nostalgin. Så har det säkert inte alltid varit, under rymdkapplöpningens framtidsoptimistiska 50- och 60-tal hade förmodligen många fler än i dag valt ett besök till framtiden. Då var framtiden ett förlovat land där landvinningar och kunskaper fanns att hämta. När vi nu talar om framtiden är det mest i termer av utarmning, förstörelse och naturkatastrofer. Eventuellt, om vi är på gott humör, kastar vi in begreppet hållbarhet.

Det man rent populärkulturellt kan mjölka ur en sådan framtidsuppfattning är föga inspirerande. Katastroffilmer i all ära, men det finns bara så många saker man kan utsätta frihetsgudinnan för. Så vad gör man, när framtiden slutat vara episk? Jo, man kliver förstås bakåt. Antingen till dåtiden, eller till fantasimiljöer med klara drag av förr, eller rentav förrförr. Det storslagna har vi bakom oss, verkar det som.

Det episka berättandet råder det ju sannerligen inte brist på nuförtiden, men ändå blev det en gammal klassiker – teve-serien Jag, Claudius (1976) – som fyllde hushållets behov av epik under den gångna julen. Jag, Claudius har ingenting av det minutiösa scenografipimpande som numera ägnas inte minst historiska filmer och tv-serier, snarare tvärtom. När Julia den äldres hår pryds av en blomsterkrans är det plastblommor som ser ut att komma från Buttericks. När det är oroligt på Roms gator konstateras det vanligen från ett fönster. Är scenen riktigt påkostad förevisas upploppen med hjälp av tre indignerade statister som hytter med nävarna i en trång “gränd”. Men ändå. Trots studiokänslan, och trots att romarna är bitvis direkt komiska i sin brittiskhet, känns Jag, Claudius ofta mer episk än många av de panoreringar över majestätiska landskap och/eller arméer vi brukar erbjudas idag.

I såväl tv-serien som boken följer vi Claudius när han skriver ner sitt livs historia. Skälet är att han vid ett besök hos den cumaeiska sibyllan i Kyme fått en profetia. Oraklet spådde att han skulle “tala klart”, vilket Claudius tolkar som att hans memoarer en dag i en avlägsen framtid ska hittas och att hans röst då ska ljuda klart genom århundradena. För en person som från unga år får sin duglighet ifrågasatt bland annat på grund av häftig stamning är denna framtida plats vid podiet en tilltalande tanke. Claudius gör således sitt bästa för att förmedla en rättvis och sanningsenlig bild av sin tid – en bild som näppeligen hade uppskattas av hans samtida nära och kära.

Det är en god grund för det episka, detta att inte bara vilja berätta, utan också att föresätta sig att berätta för fler än sina samtida. Att berätta om sitt liv, sin tid och sitt samhälle för människor i en okänd framtid är en avgjort mer krävande utmaning än att göra det för en publik som delar alla dina referensramar. Här krävs att man gallrar fram det allmänmänskliga och hittar de verkligt historiska skeendena, vilket långtifrån alltid är desamma som de stunder då makthavare säger dig att det just nu händer något historiskt.

Kanske är det denna ambitiösa ansats som gör Jag, Claudius så fängslande. Hela utgångspunkten för Claudius är att mitt nu är relevant även för framtidens människor.

Hur ofta tänker vi så i dag? Hur många sätter sig i dag ner och sammanfattar essensen av sin och vår levnadstid? Gör den meningsfull och episk – inte för oss i dag, utan för en publik som varken kan belöna eller klandra oss för våra skildringar?  Det Claudius gör, att efterlämna, är på många sätt det vi slutat befatta oss med. De hus som får byggåret 2014 kommer sannolikt att stå kvar kortare tid än de hus som kantar tidsresans gångna hållplatser. Inte bara för att vi byggde mer gediget förr, utan också för att dagens byggnader helt enkelt inte lockar oss att bevara dem.

Inte ens en anteckning om vår existens lämnar vi efter oss. Allt färre ristar sin levnad i granit, allt färre reser gravstenar över våra döda. Minneslundar har väl också sin värdighet, men anonymiteten och anspråkslösheten säger något om hur vi har förändrats. Kanske är det bristen på sibyllor som gör det. Eller också bristen på framtidstro.

Sanna Rayman

Foto: SvD

Filmer/TV-serier som nämns i inlägget:
Jag, Claudius (TV), 1976 (IMDB)

Trailer

Jag, Claudius

Sanna Rayman på Twitter:

@sannarayman

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 7 = 35