Sara _Abdollahi

Vi bad Sara Abdollahi, krönikör på ETC och ledarskribent på Gotlands Folkblad, att skriva om film utifrån temat “medelklass”. Hon valde att skriva om iranska skådespelare som opinionsbildare, och två filmer som handlar om iransk medelklass och iranska kvinnors strävan efter lika rättigheter.

I helgen var jag och en vän på iranska filmfestivalen där främst två filmer gjorde intryck på mig: I am a mother (Fereydoun Jeyrani, 2012) och Hush! Girls don’t scream (Pouran Derekhshandeh, 2013). De handlar båda om kvinnors öden och deras strävan efter mänskliga rättigheter. Filmerna i sig skildrar kanske inget klassperspektiv, det är inte som i till exempel Bo Widerbergs filmer där klass stod mot klass, utan det som skildras är medelklassens livsstil, deras livskriser och ångest över vardagen. De brottas med samma problem som den svenska medelklassen ofta gör: försöken att uppnå något annat bortom kollektivet, längtan efter frigörelse från den gråa massan och förhoppningen om att förvandlas till en unik individ.

I I am a mother uppstår en konflikt mellan tonåringen Ava och hennes föräldrar, hon kämpar för att få repa med sitt band medan de vill att hon ska satsa på studierna. Hon skildras filmen igenom som den dekadenta medelklasstonåringen som ständigt trotsar sina föräldrar för att hitta sin egen identitet och bli sin egen individ.

I både Hush! Girls don’t scream och I am a mother tillhör familjerna den övre medelklassen, de bor i trygga hem och behöver inte oroa sig för något vare sig kulturellt eller ekonomiskt. Det är utbildning, matintresse och heminredning som lyfts fram som det alldagliga. Likheterna med den svenska medelklassen på film är stora, bortsett från att fokuset på just utbildning inte är lika viktigt i svenska filmer.

En annan av de stora skillnaderna mellan iransk och svensk film är att det i svensk film är ett underskott på historier berättade ur ett kvinnligt perspektiv, medan kvinnors berättelser får större och större plats i filmer från Iran. I svenska filmer är det överklasskvinnor som porträtteras som svala och distanserade, i iranska appliceras dessa karaktärsdrag i stället ofta på kvinnor från den övre medelklassen. Få kvinnor från arbetarklassen får plats i iranska filmer, finns det män från arbetarklassen visas de ofta upp som smustiga, farliga och instabila.

I Hush! Girls dont scream visar det sig att flera yngre flickor har blivit utsatta för sexuellt våld. Samtliga förgripare visar sig vara just arbetarmän som jobbar hos medelklassfamiljerna, och samtidigt som filmen lyfter upp patriarkala strukturer och mäns våld mot kvinnor ställs också medelklasskvinnan mot arbetarklassmannen. Regissören Pouran Derakhshandeh ställer en fråga: Vad händer när ett skrik äntligen hörs? Frågan filmen också väcker är vad som händer med de skrik som inte hörs för att de kommer från fel klass?

I den mycket uppmärksammade I am a mother riktas kritik mot dödsstraffet, och filmen tar upp hur speciellt hur kvinnor drabbas av det. Den unga Ava – tonårsrebellen – blir sexuellt utnyttjad av en nära vän till familjen och hämnas genom att ta hans liv. Hennes mamma tar på sig skulden för att rädda sin dotter, men hustrun till våldtäktsmannen anlitar en advokat och åberopar “qisas”: öga för öga-lagen. När det visar sig att Ava blivit gravid av våldtäkten blir det slutligen hon som sätts i fängelse för mordet. Varken pengar eller det faktum att pappan är advokat hjälper. Lagen om ett öga för ett öga står över alla klasser.

Skådespelarna i ovanstående filmer tillhör alla medelklassen, men i Iran förväntas de använda sin position till att påverka makten och förändra samhället, som opinionsbildare och aktivister. När vi efter filmvisningen samtalade med Panthea Bahrami, en av huvudrollsinnehavarna i I am a mother, berättade hon att hon är väldigt selektiv när det gäller vilka roller hon tackar ja till. Det är förstås oerhört privilegierat att kunna välja på det sättet, men det är också något mäktigt i att hon enbart medverkar i filmer som hon tror kan förändra samhället. Skådespelare i filmer som dessa är inte bara skådespelare. De är hybrider mellan skådespelare, opinionsbildare och aktivister.

Sara Abdollahi

Foto: Privat

Filmer som nämns i detta inlägg:
I am a mother, Fereydoun Jeyrani, 2012 (IMDb)
Hush! Girls don’t scream, Pouran Derakhshandeh, 2013 (IMDb) 

Trailer I am a mother:

Trailer Hush! Girls don’t scream:

 

Mer av Sara Abdollahi:
http://myllerlivet.blogspot.se/

Sara Abdollahi på Twitter:
@SaraAbdollahi

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







6 × = 48