Sofia Olsson_Large

Kunglig bebis! Ett nytt parti som vurmar för den “naturliga familjen”. Vad är en naturlig familj? Sofia Olsson, journalist och serietecknare bakom Hetero i Hägersten och Det bästa barnet, skriver om familjebildning och graviditet på film.

Hon står i fönstret och tittar ut över Central Park. Det är minst tjugonde våningen i en svindyr  Manhattanlägenhet. Först ser vi hennes ansikte, tillfreds, lyckligt. Vid utzoomning ser vi att hon är gravid. Hon smeker magen. Ridå.

Slutet på filmen Har du hört ryktet om Morgans? (Marc Lawrence, 2009) är gulligare än en pytteliten kattunge som nyser. Jag såg filmen när jag genomgick en fertilitetsutredning. Jag var fixerad vid att bli gravid och förstod inte riktigt varför. Den banala filmen om Morgans är medskyldig till fixeringen.

Ett framgångsrikt par (Sarah Jessica Parker och Hugh Grant) ligger mitt i en skilsmässa när de råkar bevittna ett mord och blir deporterade till landsbygden i ett vittnesskyddsprogram. Kyliga stadsbor möter varma lantisar och hittar tillbaka till varandra. Men det är den där gravida magen i slutet jag intresserar mig för. Paret Morgan har just adopterat ett barn, men det räcker liksom inte. För att de ska bli så där riktigt lyckliga måste det sluta i graviditet.

Gravida magar på film är laddade och tyngda av betydelser. Den gravida magen kan vara ett lyckligt slut och sitta på en “riktig kvinna”, men den kan också ofta vara den dramatiska vändpunkt som komplicerar handlingen, som sätter stopp för (de kvinnliga) rollfigurernas fria val. Den är Naturen, som Kulturen aldrig har någon chans mot. Den gravida magen är Ödet, och det är en mage man inte muckar med.

I teveserien Molanders (2013), är det en graviditet som sätter p för en ny, härlig relation. Samma sak i filmen Mademoiselle Chambon (Stéphane Brizé, 2009). Här ser graviditeten till att ordningen återställs. Dörren till frigörelse ur en dålig relation stängs för evigt. Slutdiskuterat.

Det här är inte filmer och teveserier som utspelar sig under viktoriansk tid med sträng sexualmoral. De utspelar sig i nutid. Preventivmedel finns. Dessutom är det möjligt att leva i andra konstellationer än i den heterosexuella kärnfamiljen.

Komedierna Pappa på burk (Josh Gordon och Will Speck, 2010) och På smällen (Judd Apatow, 2007) förhåller sig till en början modernt och fritt till barnalstrandet, men slutar båda i en seger för kärnfamiljen. Långt mer radikal är The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko, 2010) där de lesbiska mödrarnas familjelycka utmanas av barnens biologiske far, men där den alternativa familjen faktiskt går segrande ur striden.

Jag längtar efter fler filmer där barn inte behöver betyda blodsband och där en gravidmage inte smeks ömt i motljus som en skimrande reklampelare för kvinnligheten. Tills dess ger jag mig själv chockterapi och ser den mest laddade filmgraviditet som går att uppbåda: Children of Men (Alfonos Cuarón, 2006) efter PD James roman. I den blir inte många barn gjorda.

Sofia Olsson

Foto: Ola Kjelbye

Filmer som nämns i inlägget:
Har du hört ryktet om Morgans?, Marc Lawrence, 2009 (IMDb)
Molanders (TV), 2013 (SVT)
Mademoiselle Chambon, Stéphane Brizé, 2009 (IMDb)
Pappa på burk, Josh Gordon och Will Speck, 2010 (IMDb)
På smällen, Judd Apatow, 2007 (IMDb)
The Kids Are All Right, Lisa Cholodenko, 2010 (IMDb)
Children of Men, Alfonso Cuarón, 2006 (IMDb)

Trailrar:

Har du hört ryktet om Morgans?:

Molanders:

Mademoiselle Chambon:

Pappa på burk:

På smällen:

The Kids Are All Right:

Children of Men:

Mer av Sofia Olsson:
http://sofiaolsson.se/

Sofia Olsson på Twitter:
@sofia_olsson

Läs våra andra texter på temat “familj”: Anders Wallner  och Josefine Adolfsson

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 4 = 4