SujayDutt large

Fotbolls-VM i Brasilien kan börja! Sujay Dutt, frilansjournalist som bevakar mästerskapen åt Aftonbladet, skriver om brasiliansk fotboll på film och om dokumentären som hjälpte till att skapa bilden av brasilianska fotbollsspelare som sorglösa naturbarn.

Brasilien har vunnit VM fler gånger än något annat land, och kallas stolt av invånarna för “o país do futebol” – fotbollens land. När det gäller att skildra nationalsporten på film håller Brasilien dock en mer ojämn nivå.

I år har den brasilianska biopubliken bjudits på komedin Copa de Elite (Vitor Brandt, 2014), en parodi på Tropa de Elite (José Padilha, 2007) och liknande favela-action,  men med VM som bakgrund. En polisman ur elitstyrkan BOPE drar nationens vrede över sig genom att rädda det argentinska landslagets storstjärna ur en gisslansituation, veckan innan VM ska börja. Fotbollen är inte mer än ett lämpligt tillfälle för filmens producenter att casha in på årets mästerskap genom en vitsig titel, men med rikstäckande biodistribution är Copa de Elite den film med fotbollstema som nått ut till flest brasilianare i år. Det är synd.

2006, ett annat VM-år, hade publiken i Brasilien större tur. Då lanserades The Year My Parents Went on Vacation (Cao Hamburger, 2006), vars titel anspelar på den vita lögn som 12-årige Mauro får höra när familjen hastigt packar ihop och lämnar sitt hem. Året är 1970, och sanningen är att föräldrarna måste fly på grund av att de är politiskt aktiva under de allra hårdaste åren av militärstyret i landet. I bakgrunden pågår VM i Mexiko. För generalerna är Pelés skönspelande lag perfekta ambassadörer för regimen, men det betyder inte att de älskas mindre av Mauro, hans oppositionella föräldrar och deras likasinnade vänner. Medan föräldrarna håller sig borta placeras Mauro hos sin ortodoxt judiske farfar i São Paulo, där han i den främmande miljön ändå lyckas hitta glädjeämnen: landslagets väg mot VM-guld och de egna målvaktsdrömmarna.

Fotbollsbiografier har också sin självklara plats i den brasilianska filmfloran, och även de håller en ojämn nivå. I Heleno (José Henrique Fonseca, 2011) skildras en av de första stora idolerna, Heleno de Freitas. Han kom från en släkt av kaffeodlande aristokrati och var själv utbildad advokat, men valde på 40-talet en karriär som fotbollsproffs i Botafogo och landslaget. I Heleno får vi följa hans väg från stjärnspelare och glamorös kvinnokarl till den tragiska, syfilishärjade spillran han var när han dog 39 år ung.

En annan självförbrännande stjärna var dribblern Garrincha, Brasiliens mest älskade spelare genom tiderna. I Garrincha : Lonely Star (Milton Alencar, 2003) får hans fotbollsprestationer dessvärre stå tillbaka till förmån för erövringar vid sidan av planen. Garrincha lägrar skönheter i djungelbäckar, omklädningsrum och på landslagssamling, allt i utdragen mjukporrstil. De bästa scenerna i filmen är de korta autentiska klippen från VM-turneringarna 1958 och 1962, Brasiliens två första VM-guld med en Garrincha i högform.

Flera av de svartvita klippen från Garrinchas bästa år syns också i dokumentärklassikern Garrincha: Hero of the Jungle (Joaquim Pedro de Andrade, 1963). Dess klassikerstatus har dock mest att göra med att det var den allra första brasilianska dokumentären om en idrottare. Som sådan hjälpte den till att skapa bilden av Garrincha – och många efterföljande generationer av brasilianska spelare – som sorglösa naturbarn. Bland annat filmas Garrincha i sin hemby spelandes barfotamatcher med vännerna. Filmmakarna balanserar det visserligen genom att också visa de disciplinerade klubblagsträningar som möjliggjorde framgångarna på planen, men den vinkel som man valde att sälja in till omvärlden är tydlig i filmens engelska titel: Garrincha: Hero of the Jungle.

I dagens Brasilien håller nivån på dokumentärer om fotboll en högre lägstanivå än spelfilmernas. 2014 arrangeras den femte upplagan av festivalen Cinefoot, och i ett digert festivalprogram sticker Democracia em preto e branco (Pedro Asbeg, 2014) ut. Finansierad genom crowdfunding tog det tre år att färdigställa filmen om hur storlaget Corinthians utmanade diktatorer som fanns på både klubbledningsnivå och högsta regeringsnivå. Det är en historia som berättats i reportage och böcker tidigare, men när jag ser trailern där fotbollsrevolutionärer som Sócrates och Casagrande intervjuas om de tidiga 80-talsåren, till tonerna av brasiliansk punkrock, känner jag att jag mitt under VM måste försöka ta mig tid att se den när Cinefoot reser runt till de 12 VM-städerna.

Sujay Dutt

Foto: Niklas Larsson

Filmer som nämns i inlägget:
Copa de Elite, Vitor Brandt, 2014 (IMDb)
Tropa de Elite, José Padilha, 2007 (IMDb)
The Year My Parents Went on Vacation, Cao Hamburger, 2006 (IMDb)
Heleno, José Henrique Fonseca, 2011 (IMDb)
Garrincha : Lonely Star, Milton Alencar, 2003 (IMDb)
Garrincha: Hero of the Jungle, Joaquim Pedro de Andrade, 1963 (IMDb)
Democracia em preto e branco, Pedro Asbeg, 2014 (Filmbolagets sida.)

Trailrar:

Copa de Elite (otextad)

Tropa de Elite

The Year My Parents Went on Vacation

Heleno

Democracia em preto e branco (otextad)

1 Comment

  1. Devang Parekh
    June 21, 2014

    Hej,
    Jag undrar hur det brasilianska traumat har skildrats i brasiliansk film?
    Med det brasilianska traumat menar jag när Brasilen förlorade VM-finalen 1950 mot Uruguay i Brasiliens första hemma VM.
    Inför nära 200 000 i publiken på Marracanastadion i Rio förödmjukades Brasilien genom att förlora mot Uruguay, ett trauma som fortfarande många i den äldre generationen i Brasilien minns.
    Med vänlig hälsning-
    Devang

    Reply
Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







− 3 = 2