Suzanne_Osten_large

Dramatikern och regissören Suzanne Osten grundade Unga Klara 1975, och har till helt nyligen fungerat som Unga Klaras konstnärliga ledare. Där har hon drivit teaterverksamhet med barns och ungas villkor i fokus, och har också riktat sig mot den yngre publiken. I dag skriver hon om barnfilm och barndomsskildringar på film.

1996 gjorde jag filmen Bengbulan, riktad till alla barn från 7 år. Temat var ensamhet och utsatthet en sommarvecka i stan, och tre udda barn slår tillbaka mot sin fiende Bengbulan. Jag skulle vilja tro att filmen är underhållande för barn och en del vuxna med starka minnen av heta sommarveckor när inget hände förutom att man var rädd för större, störda ungar som också var skollediga.

Det var viktigt för mig att filmen kunde ses av yngre barn, för vi som lever i barndomen vet att det kan förstöra allt att bli jagad av stor, arg, farlig kille. Min avsikt var att visa att man kan gå ihop i sin rädsla, att visa hur de här barnen tillsammans skrämmer tillbaka. Hur deras smarta våld är effektivt.

Jag samarbetade med flera skolfilmsengagerade och lärare, hade stora planer på att kunna nå ut dagtid till barn i skolan och att filmen skulle fungera som underlag till diskussioner och samtal. Den yngre testpubliken tyckte att den var spännande och kanske lite svår, vilket jag tyckte var bra.

Men när filmen visades på Göteborgs filmfestival blev reaktionerna från kritiker och kollegor otroligt aggressiva. Man tyckte att den var skrämmande. Man tyckte till exempel att det var för groteskt att en vuxen spelade ett stort barn i 18-årsåldern. Simon Norrthon gör en mycket stark studie i en gränspsykotisk förvuxen – och jag tror att vuxna upplevde det som skrämmande på samma sätt som barnen i filmen upplever honom som skrämmande. Maktlösheten och rädslan inför det abnorma. Reaktionerna handlade mycket om en moraliserande hållning gentemot spelsättet, mot blandningen av barn och stil. Svensk film odlar ju det gamla vanliga, det ska gärna vara lingonmjölksrealism. Filmen hade också ett ickemoraliskt feelgood-slut. Barnen hämnades. De var “onda”.

Filmcensuren höjde åldersgränsen till 15 – samma år som Mission: Impossible blev tillåten från 11 år! Filmcensuren brukade inte motivera sig, men de sa i telefon till mig att de ville gardera sig mot att något barn hamnade ensam på filmen. Det argument jag minns var att man inte såg några vuxna kring barnen. Barnen var på ett eller annat sätt övergivna av föräldrarna. Temat var ju att ingen vuxen fanns att skydda dem. Jag fick panik inför den stora skolsatsningen riktad mot lågstadiet, och försökte få fram motargument. Men allt sprack. Lärarna backade ut.

Under hela mitt liv har jag mött olika uppfattningar som i grund och botten handlar om att vuxna glömt barnperspektivet. De har glömt, men jag ska aldrig glömma. De vill uppfostra, skydda och lugna, kräver snälla barnfilmer och barnpjäser. De tycks ha glömt att barnen ser allt de är nyfikna på bakom ryggen på sina vuxna. Vägen till sanna barndomsskildringar går aldrig genom vuxnas uppfattning om vad barn behöver eller vill se eller tål. Vi vet mycket lite om barns moral.

Barnfilm är inte en och samma sak, den är inte enhetlig – men det typiska är att vuxna är ganska stereotypa i sina familjeskildringar. Estetiken kan vara förtjusande, vacker eller direkt plågsamt välmenande. Djärvhet är sällsynt. Experters åsikter om skolan, uppfostran och vad som är bra för barn gör att udda skott rensas bort. Vi är alla lite Disneyfierade. Min filmupplevelse lärde mig att ingen stöder radikalt obehagliga berättelser för barn, eller ens oroande berättelser. Synen på barnet är ofta förljugen.

Jag tycker att den filmade versionen av Till vildingarnas land (Spike Jonze, 2009) är ett stort undantag. Innehållsligt, estetiskt. Den är djärv och oroande, den är konst. Filmen hade ett sant konstnärligt anspråk, en associationsrik gestaltning och övertoner som struntar i om barn “fattar” eller inte. Det är en vanvettigt noggrann och finkalibrig skildring där allt har vägts, stötts och blötts av alla i teamet. Rytmen, varje bild och sekvens hänger ihop. Även ljudbilden. Alla bakom filmen har vetat vilken värld de kommer från, vilken värld de skildrar. Budskapet landar i humanism, utan att ljuga eller snegla.

Efter Bengbulan försökte jag själv en gång till med ett barnfilmsmanus, men kommentarerna från filmkonsulenten jag mötte avskräckte mig. Men just nu försöker jag faktiskt igen, och jobbar på ett filmmanus till en ruskig barndomsskildring…

Suzanne Osten

Foto: Unga Klara/Petra Hellberg

Filmer som nämns i inlägget:
Bengbulan, Suzanne Osten, 1996 (Svensk Filmdatabas)
Till vildingarnas land, Spike Jonze, 2009 (IMDb)

Trailer:

Till vildingarnas land

Suzanne Osten på Twitter:

@OstenSuzanne

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 × 6 =