Svante_Large

Svante Weyler är förläggare på Weyler förlag, kulturskribent och tysklandskännare. Med anledning av helgens val i Tyskland skriver han om Angela Merkels personlighet – och kopplar den till filmen Barbara (Christian Petzold, 2012). 

”Sie kennen mich.” Så avslutar förbundskansler Angela Merkel alla sina valtal. Och folket liksom nickar, ja, vi känner dig, för vi har sett dig på TV varje dag i åtta år, vi vet hur du är klädd, vi har sett dig lägga huvudet på sned och se intresserad eller lite bekymrad ut. ”Sie wissen wie ich ticke. Ni vet hur jag funkar.”

Skenet bedrar. Sanningen är att bara de allra närmaste vet något om människan Angela Merkel. Vi andra känner hennes biografi, vet lite om uppväxten i DDR och hennes väg till den politiska toppen i det återförenade Tyskland – men bortsett från en fäbless för opera har hon lyckats hålla sin personlighet utanför politiken. Hur ska man förstå det? Man får gå till konsten.

I fjol skördade Christian Petzolds film Barbara stora internationella framgångar. Den utspelar sig i början av 80-talet i DDR och handlar om en ung läkare som kommer till en östtysk stad i provinsen. Hon tas emot med kyla, hennes egen är inte mindre påtaglig, tvärtom. Vi förstår att hon är en lysande läkare som inte är här av fri vilja. En ung, oerhört sympatisk kollega försöker närma sig henne men blir bortstött. Barbara gör ett osympatiskt intryck, hennes misstänksamhet tycks lika obegränsad som obefogad.

Fast bara om man är så naiv som en svensk, eller en västtysk, åskådare kan tillåta sig att vara. För en person uppväxt i DDR, som till exempel Angela Merkel, är Barbaras misstänksamhet självklar, närmast en förutsättning för överlevnad. För även om skälet till Barbaras förvisning är att hon ansökt om att få lämna landet och därmed blivit ett självklart föremål för Stasis övervakning, så är hennes förhållningssätt typiskt på ett plågsamt sätt. I ett angivarsamhälle som det östtyska håller man inne med sin personlighet. De kommunistiska samhällena beskrevs ofta som nischsamhällen. Människor inrättade sig i små grupper där den mänskliga närheten, kamratskapen och tilliten odlades. Utanför nischen, misstänksamhet.

Angela Merkel var inte oppositionell i DDR, hon sökte aldrig konflikt på samma sätt som Barbara, hon inrättade sig i sin nisch. Idag har nischerna upplösts i det moderna tyska samhället. Men den livslånga träningen i att hålla undan sin personlighet, nu inte för Stasi och kollegerna, utan paradoxalt nog för en hel befolkning, skördar nu sina frukter hos ett tyskt folk som kanske blivit övermätt på personligheter.

”Sie kennen mich”. Ja, vi har ju sett dig på TV.

Svante Weyler

Foto: Sofia Runarsdotter

Filmer som nämns i detta inlägg:
Barbara, Christian Petzold, 2012 (IMDb)

Trailer Barbara: 

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







× 6 = 24