Tobias Barenthin Lindblad

Stockholms stads klotterpolicy och metoderna för att upprätthålla den är fortsatt omdebatterade. I den nyligen släppta boken Grip till varje pris framkom uppgifter som pekar mot att SL:s väktarbolag CSG – trots tidigare löften om att hålla sig till reglerna – fortsatt att bryta mot lagen genom att spana civilt och kartlägga graffitimålare. I går blev det klart att Datainspektionen ska inleda en granskning av ett misstänkt hemligt register. I dag skriver Tobias Barenthin Lindblad – gatukonstexpert och debattör i frågor om graffiti och den offentliga platsen – om dokumentären som förde in New Yorks graffitikultur i svenska vardagsrum 1984.

Blunda en kort sekund. Föreställ dig ett Sverige utan mobiltelefoner, internet och med bara två tevekanaler. Välkommen till 1980-talet! Jag blev tonåring då. Samtidigt blev jag fast i graffiti. Intresset ökade lavinartat, min nyfikenhet visste inga gränser. Jag ville se mer!  Verkligheten fanns ju, men jag ville förstå sammanhangen, veta vad som hände i andra städer, andra länder.

Jag växte upp svältfödd på information och influenser. Jag suktade efter fem minuter tecknad film i Gomorron Sverige varje lördag. Musikvideor visades en timme varje vecka i Bagen. På 1980-talet var ungdomskulturerna skarpt avgränsade, men i Bagen blandades musikstilarna. Jag var tvungen att stå ut med en massa musik för att kanske få se en eller två låtar jag gillade. Den som ville bränna veckopengen på hamburgare kunde sätta sig på Clock, där små teveapparater i taket visade musikvideor. Film var bäst på bio, men min veckopeng satte begränsningar. Populärkulturen hölls i strama tyglar och vi i det uppväxande släktet törstade efter allt som kom från USA. Inte minst för att de vuxna ogillade USA. Det låga informationsinflödet gjorde att all populärkulturell information var värd sin vikt i guld.

Graffiti är en muntligt traderad kultur. ”Graffiti is handed down from one generation to another” för att citera dokumentärfilmen Style Wars (Tony Silver, 1983). Så var det i alla fall på 1980-talet. Det fanns inget skrivet eller dokumenterat från oss själva. Vi återberättade alla myter och legender som florerade. Ett eldorado för en af Klintberg. Myterna florerade nog också i teves och tidningars rapporter om graffitikulturen, jag kan föreställa mig att unga graffitimålare njöt av att överdriva sina egna bedrifter inför intet ont anande journalister.

Allt var inte legender. Det fanns sanningar. Den ena var boken Subway Art. Den andra var Style Wars. Bägge kom 1984 och berättade om graffitikulturen i New York. Fredagen den 21 september 1984 kom USA:s graffitikultur till Sverige. Då visade TV1 ”Konst på stickspår” som Style Wars fick heta på svenska. Överallt satt coola kids med pekfingret på videospelarens inspelningsknapp och blicken fäst på teven. Beat Street (Stan Lathan, 1984) och Breakdance the Movie (Joel Silberg, 1984) hade visserligen visats tidigare, på bio. Båda filmerna var viktiga influenser, inte minst för oss lite yngre, men det var två dramafilmer. Breakdance the Movie var Hollywood-producerad och något fånig, Beat Street var visserligen producerad av Harry Belafonte, men även den lite, tja, töntig. Även om delar av New Yorks hiphopscen spelar med i filmen är till exempel filmens graffitimålare inte alls på riktigt.

För dem som redan kände till brejking, såg biofilmerna sommaren 1984 men ville veta mer var Style Wars ett måste. Mot slutet av 80-talet cirkulerade den på nötta VHS-kassetter, kopierade i många led med alla karaktäristiska kvalitetsförluster: dubbla konturer, svajig bild och svartvita sekvenser.

Dokumentären är uppbyggd kring några grupper av ungdomar som målar graffiti och brejkar. Mellan grupperna råder konflikter, och så finns där en större konflikt mellan ungdomarna, borgmästaren och tunnelbanemyndigheterna. Utan överdrifter, med en avslappnad tilltalston och ett säkert öga för detaljer förde regissören Tony Silver och fotografen Henry Chalfant in, som de själva sagt efteråt, en opera i vardagsrummen. Ett dokumentärt drama från den plats som för oss är blåkopian för en riktig stad, med riktiga ungdomar som brinner för något så konstigt som att måla sitt smeknamn på tåg med risk för att åka fast – utan att få en cent för det. I öppningsscenen glider tågen fram ur den mörklagda, nattliga tågdepån, till toner ur Wagners Ragnarök. Väl framme under gatlyktorna exploderar tågsidan i tusentals färger. Då exploderar också musiken, från opera till gata.

Style Wars var en källa till kunskap för graffitikulturen i hela Europa. Här förekom graffitin och dess skapare i ett sammanhang. Klädstil, slanguttryck, bokstäverna, konstnärsmaterialet, tillvägagångssättet och naturligtvis konflikten med myndigheterna. Allt är med. Det Chalfant och Silver lyckas så utomordentligt med är att få tittaren att förstå vad som gör graffiti till något så fascinerande, och detta utan att det egentligen målas särskilt mycket i filmen.

För att förstå ett fenomen behövs ibland någon som guidar och förklarar hur man ska läsa ett fenomen för att verkligen kunna uppskatta det. Det behövdes inte i Style Wars. Den gatsmarta jargongen och de übercoola brejkarna och målarna attraherade genom att bara vara som de var – även om den svenska berättarrösten som inleder filmen med “De kallar sig skrivare…” snart blev legendarisk.

Den är, även sedd med mina kritiska medelålders ögon, ett mästerverk och en av de bästa dokumentärer jag sett. Trots att graffitistilen i filmen var passé redan två år senare så har Style Wars förblivit en klassiker som ständigt fascinerar nya generationer. 1994, när SVT bestämde sig för att visa filmen för andra gången ska SL ha bett SVT:s ledning att inte visa den. ”För farlig”, lär SL ha tyckt. Men, den sändes.

Film är en viktig informationsbärare, och på 1990-talet började företagsamma graffitientusiaster dokumentera sin kultur med dåtidens otympliga videokameror. I Stockholm kom en jämn ström av actiondokumentärer ut på VHS. Själv var jag kanske redan för gammal för att omfamna dem med samma entusiasm, men för den nya generationen var de viktiga. Dagens graffitifilmer säljer långt ifrån samma mängder som för femton år sedan, men det innebär inte att genren har tappat betydelse. Det är bara formatet som förändrats. Att vem som helst kan ladda upp och lägga ut i stort sett vad som helst har inneburit en revolution, och långt fler filmer än man kan föreställa sig har spridits.

Film är antagligen en precis lika viktig informationsbärare i dag som på det populärkultursvultna 1980-talet. Skillnaden är bara att det inte längre finns en, två eller fem distributionskanaler. Det finns oändligt många. Det innebär att den graffitifilmskanon som en gång fanns inte längre ser ut på samma sätt. Klassiker som Style Wars eller Nugs filmserie King of the Line gäller nog fortfarande, men vad kommer sen? Är det grekiska tågmålarfilmer, japanska muralproduktioner eller pixaçao från Sao Paolo jag ska välja?

En av filmens stora fördelar var att den lät mitt tonåriga jag uppleva verkligheter på främmande platser. Filmen var en fåtöljresa som öppnade nya fönster och gav helt nya perspektiv. I sällsynta fall förändrade film livet för många människor, som i fallet Style Wars. Min egen hunger var störst efter graffitifilmer som skildrade andra städer och länder, i dag är det lokala produktioner som efterfrågas. Trenden är global, det är den egna scenen som är mest intressant. Graffitiintresserade vill främst se filmer som skildrar deras egen stad, helst också dem själva. Selfie-produktioner. Men varför se sin verklighet på en bildskärm? Det är ju bara att öppna dörren och gå ut.

Tobias Barenthin Lindblad

Foto: Per Englund

Filmer som nämns i inlägget:
Style Wars, Tony Silver, 1983 (IMDb)
Beat Street, Stan Lathan, 1984 (IMDb)
Breakdance the Movie, Joel Silberg, 1984 (IMDb)
King of the Lines-serien, Nug och Pike, 2009

Trailrar:

Style Wars

Beat Street

Breakdance the Movie

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







8 + = 17