Valerie Kyeyune Backström_Foto_Araia Ghirmai Sebhatu_LargeSvenska Filminstitutet utlyste nyligen manustävlingen Black is the New Black, som syftar till att lyfta fram filmer och konstnärskap som bryter med stereotyper om Afrika och afro-diasporan. Nyligen bjöd Filmrummet in till ett heldagsseminarium på samma tema. Valerie Kyeyune Backström, skribent och debattör, var där. Här skriver hon om sina intryck från dagen – och om filmer som bryter mot stereotyperna.  

När jag var liten trodde jag att familjen Simpson var svart. Det var inget intellektuellt övervägande; jag tittade på serien hos min pappa, och eftersom alla vi var svarta och Simpsons var coolt tog jag det för givet. Om Bart var häftig och jag ville vara som han var det en självklarhet, naturligtvis var han svart!

Först när jag var äldre förstod jag att det inte var så. Nu kan jag se tillbaka på de där tankebanorna och himla med ögonen åt det naiva, men samtidigt finns det något där. I den där världsuppfattningen man har innan man indoktrinerats synen på sitt utseende och ursprung som något negativt, när man ser världen som sin familj – och att om ens familj främst är svart måste omvärlden spegla det. Innan man själv fattat att det är ett stigma eller ett problem som måste behandlas, när det är något som bara är.

Senare fattade jag att svart inte bara får vara något som är. Det måste förklaras, ursäktas, undanskuffas, om det ens får finnas med överhuvudtaget.

Det är så sällan, även nu i vuxen ålder, som jag får se svarta uppta filmduken utan att vara undantagen. Medan jag utan problem kan räkna upp filmer med enbart vita, både svenska och utländska, är filmer med svarta något jag måste anstränga mig för att hitta och komma på.

Det är sorgligt att jag ska vara nästan 25 år gammal när en film som Girlhood (Céline Sciamma, 2014) kommer. Att det ska gå en susning genom kroppen när jag märker att här är rollerna omvända, här får vita personer vara kuliss. Här får svarta tjejer utgöra allt, normen, universumet som personerna – och i förlängningen publiken – får röra sig i. Allt är bara tjejer. Rihanna på soundtracket. Killarna, tillsammans med samhället, utgör faran man måste lista ut hur man ska hantera. Livet.

Samma sak när jag såg Restless City (Andrew Dosunmu, 2011). Så vacker, melankolisk, och där kameran hänger kvar i scenerna, långsamt begrundande, som en sorg. Det är kanske en fånig iakttagelse att göra i en sådan tragedi, men jag blev oväntat rörd av att se Trinis överdimensionerade cornrows och att kunna tänka “Den där frisyren kan jag ha”. Så sällan man varit förunnad den upplevelsen.

Problemet är inte bara att svarta så ofta skildras i nöd. Problemet är att vi ofta inte ens då får vara aktörer, att inte ens då kan gestaltningen utgå ifrån oss. Fortfarande är vi skuggor. Som i Blood Diamond (Edward Zwick, 2006), som trots att den utspelar sig i Sierra Leone bara låter svarta personer utgöra en fond, precis som Afrika enbart blir en plats där vithet görs och förtydligas. Det är en uppgörelse med att vara vit, förlagd till ett imaginärt Afrika, ett Mörkrets hjärta. Alla svarta personer kameran fångar är antingen skrikande i sorg, onda eller förvuxna, godtrogna barn.

I Pariah (Dee Rees, 2011) tillåts svarta personer vara både lesbiska och homofobiska, i ett drama som kretsar kring en ung kvinna på väg att hitta och acceptera sig själv. Hon rör sig mellan olika lesbiska identiteter, får sitt hjärta krossat, skriver poesi, blir fri. Ett drama där hon, för att parafrasera filmen, kommer ut på andra sidan “open, not broken”.

Jag tänker ofta på representationens makt att både spegla och förändra, att både bekräfta och påverka vår verklighet och uppfattningen om den. I den finns en potential att bygga upp, bygga om. Att riva huset helt också, för den delen.

En svart minister betyder inte att vi lever i ett postrasistiskt samhälle, en svart huvudroll betyder inte jämlikhet. Men det ligger något djupt desillusionerande i att bara se dem som ser ut som en själv förpassade till marginalen.

Många gånger underskattas kulturens roll som normerande – men också dess roll som världsomvälvande underskattas. Jag tänker att kulturen har potentialen att sätta oss fria innan samhället i övrigt gjort det. Att den kan erbjuda oss fullvärdigt medborgarskap innan statistiken bekräftat det. Att den kan öppna våra sinnen. Att den kan ta en lös tanke och låta den flyga fritt.

Men först måste något ändras. Jag längtar efter att få se oss som subjekt. Kanske var det den starkaste erfarenheten av endagsseminariet “Black is the New Black”. Att det var möjligt, även här i Sverige. Att det inte alls råder brist på oss, som berättare, som aktörer. Tvärtom.

I stället sjuder den afrikanska befolkningen, både på kontinenten och i diasporan, av berättelser och nya perspektiv. Av våra egna perspektiv. Ibland stympade av den rasistiska ordning vi lever i, ibland inte, fortfarande fullvärdiga. Vi finns här, vi andas, vi lever, vi känner. Vi tänker. Och om vi i det rummet på Filmhuset gjorde det, betyder det att det finns fler av oss. Att våra unika, eller helt vanliga, erfarenheter är värda att lyssnas på, att höras av såväl igenkännande öron som utomstående betraktares. Att de har ett existensberättigande.

Efter timmarna i den där biosalongen, där filmskapare, konstnärer och tänkare avlöste varandra, tänkte jag “Vi är här, vi finns”. Hela vägen hem tänkte jag på det där citatet av James Baldwin: “Our crown has already been bought and paid for. All we have to do is wear it”.

Valerie Kyeyune Backström
Foto: Araia Ghirmai Sebhatu 

Filmer som nämns i inlägget:
Girlhood, Céline Sciamma, 2014 (IMDb)
Restless City, Andrew Dosunmu, 2011 (IMDb)
Blood Diamond, Edward Zwick, 2006 (IMDb)
Pariah, Dee Rees, 2011 (IMDb)

Trailrar:

Girlhood

Restless City

Blood Diamond

Pariah

Mer info om manustävlingen Black is the New Black.

Se filmerna från Filmrummets heldagsseminarium på samma tema.

Mer av Valerie Kyeyune Backström:
rummets.se/falskheten

Valerie Kyeyune Backström på Twitter:
@kitsunekills

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 − 6 =