Yens Wahlgren_Helen Wahlgren_LargeYens Wahlgren är (xeno)sociolingvist med en fil. kand i klingonska, och är främst intresserad av språk från länder som inte finns. Här skriver han om hur konstgjorda språk har blivit nödvändiga för att skildra främmande kulturer i böcker, film och på tv.

Hur ter sig det utomjordiska på film? Kanske marsianer har grön hy och facettögon? Kanske klär de sig i kläder som inte ens modehusen i Paris skulle kunna drömma samman? Kanske deras samhälle är organiserat som bikupor med en (elak) drottning som enväldig härskare? Helt säkert pratar de ett utomjordiskt språk.

I science fiction- och fantasyfilmer har just språket som rekvisita fått ökad betydelse för att ge trovärdighet till utomjordiska samhällen och kulturer. I äldre science fiction nöjde sig filmskaparna ofta med smink, en mask och kanske bruten engelska för att förmedla det utomvärdsliga. Klingonskan i Star Trek (Robert Wise, 1979) ändrade på det.

Klingonerna sågs först i tv-serien på 60-talet. Det främmande uttrycktes till en början med lite smink och buskiga ögonbryn, men över tiden utvecklades klingonerna och blev allt mer utomjordiska. I Star Trek, den första långfilmen i serien, fick de några klingonska ord. I och med Star Trek III (Leonard Nimoy, 1984) fick de ett språk. Lingvisten Marc Okrand hyrdes in för att konstruera ett rekvisitaspråk till klingonerna och skapade ett komplett språk – med en grammatik som faktiskt gjorde språket “utomjordiskt”.

Den grammatiska och uttalsmässiga cocktailen i klingonskan är unik och kombinerar ovanliga lösningar som visserligen existerar i jordiska språk, men som inte förekommer tillsammans. Det utomjordiska uttrycks även i vad man inte säger – det finns till exempel inga hälsnings- eller artighetsfraser i språket. Mycket lite av dessa finare finesser går förstås att förmedla i filmerna, men klingonskan ger ett djup och ett mervärde långt utanför vita duken. Språket spred sig och tusentals människor har studerat det. Ett hundratal läser och skriver språket i det närmaste obehindrat, och 20, 30 personer kan tala och använda språket på så sätt att det kanske kan beskrivas som flytande. Google och Facebook går att ställa in på klingonska, Hamlet och Tao Te Ching finns i klingonska översättningar i bokaffären.

Konstgjorda språk i böcker och filmer fanns redan före klingonskan. När publiken såg Stanley Kubricks filmatisering av A Clockwork Orange (1971) kunde de lära sig tonårsdialekten nadsat under filmens gång. Författaren Anthony Burgess konstruerade i skuggan av kalla kriget en säregen slang med betydande inslag av ryska – och fick läsarna att förstå vartåt han ansåg att samhället hade utvecklats utan att så mycket som nämna Sovjetunionen i den dystopiska framtidsskildringen. Men nadsat har inte läckt ut i samhället på samma sätt som klingonskan, även om enstaka låneord som “horrorshow” och “ultra-violence/ultravåld”, har plockats upp.

Framgången med klingonskan har bäddat för fler utomjordiska språk i filmer och tv-serier. I James Camerons storfilm Avatar (2009) tog man fram ett fullt fungerande språk till de blå jättarna på planeten Pandora, na’vierna. Språket har precis som klingonska fått liv utanför filmduken och sprider sig bland fansen. I Game of Thrones (2011-) har språken som bara nämns skissartat i George RR Martins böcker utvecklats till fullt fungerande språk, det finns scener på uppemot 5 minuter där det enbart talas dothrakiska eller valyriska. Konstgjorda språk har blivit nödvändiga för att skildra främmande kulturer.

J.R.R. Tolkien var språkprofessor, och hela hans litterära världsallt tog sin början i påhittade språk. Under tiden som Tolkien utvecklade de alviska språken började han fundera på vilka det var som talade dessa vackra språk som växte fram i hans inre. Han började fundera på deras kultur, deras historia. Resultatet blev det universum som Sagan om ringen utspelar sig i.

Även om det finns spår av Tolkiens språk, främst quenya och sindarin, i böckerna så gav han aldrig ut någon ordbok eller grammatik. I hans efterlämnade papper har språkvetare lyckats ta reda på mycket mer om språken, även om det är långt kvar till kompletta språk som går att använda till vardags. Inför Sagan om ringen - Härskarringen (Peter Jackson, 2001) förstod filmmakarna att man behövde talad alviska, dvärgiska och orkiska, och anlitade en av de främsta experterna på Tolkiens språk, David Salo, för att ta fram dialog. Vissa av språken, som dvärgiska (khuzdul), finns det endast enstaka fraser av från Tolkiens penna – så khuzdul i filmen består till stor del av kvalificerade gissningar och betecknas som neo-khuzdul. De alviska språken som talas är mer i linje med Tolkiens originalspråk, men ibland tänjer Salo på vad man vet om språken och skapar nya ord utifrån sin expertkunskap – till fansens förtjusning och förskräckelse.

De framgångsrika konstgjorda språken nöjer sig inte med att vara rekvisita — de får ett liv utanför sitt konstverk och blir en del av samhället. Varje helg lajvar ungdomar på alviska i svenska skogar, folk chattar dagligen över nätet på na’vi och dothrakiska, skriver poesi på valyriska, gifter sig på klingonska. Det finns de som träffar sin partner för första gången på ett utomjordiskt språk. Det är bara en tidsfråga innan barn växer upp tvåspråkigt och talar ett rekvisitaspråk som en infödd.

Yens Wahlgren
Foto: Helen Wahlgren

Filmer/serier som nämns i inlägget:
Star Trek, Robert Wise, 1979 (IMDb)
Star Trek III, Leonard Nimoy, 1984 (IMDb)
A Clockwork Orange, Stanley Kubrick, 1971 (IMDb)
Avatar, James Cameron, 2009 (IMDb) 
Game of Thrones (TV), 2011- (IMDb)
Sagan om ringen - Härskarringen, Peter Jackson, 2001 (IMDb)

Trailrar:

Star Trek

Star Trek III

A Clockwork Orange

Avatar

Game of Thrones

Sagan om ringen – Härskarringen

Mer av Yens Wahlgren:
yenswahlgren.se

Yens Wahlgren på Twitter:
@yenswahlgren

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







7 − 4 =