Zoran AlagicSkolan blir allt viktigare som valfråga. På regeringens begäran har OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) gjort en analys av de rekordlåga svenska Pisa-resultaten, och i veckan överlämnades den till utbildningsminister Jan Björklund. Zoran Alagic, journalist, författare och presschef på Lärarnas Riksförbund, skriver om två filmer som skildrar verklighetens skola.

Om någon ber mig nämna en bra spelfilm som handlar om skolan säger jag sannolikt Döda poeters sällskap (Peter Weir, 1989). Här får läraren Keating i Robin Williams gestalt kämpa mot reaktionär stelbenthet och auktoritär konvenans. Maktens män vinner slaget, men förlorar kampen om det verkliga livet. Samtidigt är själva lärandet märkligt frånvarande i denna amerikanska storfilm.

Om du vill se filmer som handlar om verklighetens skola är det i stället två dokumentärer du ska se. Den första är Att vara och ha – en lovsång till livet (Nicolas Philibert, 2002). Den andra är den svenska Vikarien (Åsa Blanck och Johan Palmgren, 2006). Två helt olika bilder av skolan, men båda är lika sanna – och förenas av insikten att det goda lärandet helt bygger på den ömsesidiga respekten mellan elev och lärare. Båda visar lärarens lika ansvarstyngda som beundransvärda roll.

I Att vara och ha skildras vardagen i en liten byskola på den franska landsbygden. De fjorton eleverna i den enda klassen är mellan fyra och tolv år. Respekten för magister Georges Lopez är given, ordningen beundransvärd och strukturen tydlig. Det är en vacker, stillsam men ändå spännande och engagerande film som skildrar lärandets konst med stor kärlek. Även om det bara är barn som kämpar med teckning eller multiplikationstabellen ryms dramatiska scener. Här finns såväl elevers prestationsångest som scener där lärandets glädje känns i hela kroppen. Åskådaren kan minnas både hur det var att inte kunna något som alla andra kunde, och hur lyckan kändes när nya rum öppnades där tanken tog fart.

Tagningarna är lika långsamma som livet kan vara, och lika lugnt uthålliga som magistern. Här ser vi en lärarmodell med pedagogiska metoder som knappast är vanliga i Sverige, där vi nog gärna vill att lärare är kompisar med sina elever. Eller? Filmen slutar i vemod då Georges går i pension. Frågan är om det finns plats för hans pedagogik och lugna lärande i vårt uppstyckade, ”tidseffektiva” samhälle. Är han en representant för en gången tid? Hoppas inte.

I Vikarien möter vi den totala motsatsen till den tydliga strukturen i Georges klassrum. Den unge läraren Max Wejstorp har problem med att få ordning i sin klass i Hallonbergen utanför Stockholm. Hans något desperata drag är att kalla in sin gamle ”superlärare” Folke Silvén, för att se om han ska lyckas bättre. Här möts två lärare med olika syn på uppfostrings- och undervisningsmetoder. Folke påminner om Georges i den idylliska landsortsskolan, dock är han något hårdare och strängare trots sina 75 år – men hans hårdhet vägs upp med råge av hans utpräglade människointresse.

Det är dock inga snabba lösningar som ges. Det är helt enkelt inte möjligt att klara undervisningen i så hårt segregerade skolklasser med elever från socialt utsatta områden i skolor utan tillräckliga resurser. Varken Max eller Folkes modell klarar utmaningen. Uppdraget är omöjligt. Vi ser svensk skolas dilemma. Det är en deprimerande verklighet där det kryper i kroppen på åskådaren när stimmet och stojet helt förstör allt lärande. Samtidigt skildras både de kämpande lärarna och de utsatta eleverna som subjekt och inte objektifierade offer. Det finns ett hopp, men ingen struktur för att få till en verklig förändring.

Något som slår mig när jag ser vilka filmer jag lyfter, är att det bara kretsar kring manliga lärare – men i verkligheten är läraryrket ett kvinnoyrke i dag. Över 70 procent är kvinnor. Könsfördelningen är ojämn i nästan alla skolformer, med undantag för lärarna i gymnasieskolan där ungefär hälften är kvinnor och hälften män. I förskoleklass är endast 6 procent män. Vad det kan betyda får vi alla fundera över.

Zoran Alagic

Foto: Peter Käll

Filmer som nämns i inlägget:
Döda poeters sällskap, Peter Weir, 1989 (IMDb)
Att vara och ha – en lovsång till livet, Nicolas Philibert, 2002 (IMDb)
Vikarien, Åsa Blanck och Johan Palmgren, 2006 (Svensk Filmdatabas)

Trailrar:
Döda poeters sällskap:

Att vara och ha – en lovsång till livet:

Mer av Zoran Alagic:

http://lrbloggar.se/zoran/

Zoran Alagic på Twitter:
@ZoranAlagic

Kommentera

Din kommentar kommer att visas här då den blivit godkänd av sidans administratör.



Namn*:


E-post*:


Hemsida:







5 + = 8